Konsten att följa opinionen
Förra våren presenterade Socialdemokraterna en underlagsrapport framarbetad av arbetsgruppen Fördelningspolitik för Jämlikhet och Rättvisa, där bland annat Magdalena Andersson ingick. Den innehöll många kloka förslag, men begravdes snabbt, eftersom statsrådsberedningen ansåg att förslagen var alldeles för impopulära.1 Ett av de kloka, men potentiellt impopulära, förslagen var högre kapitalskatter, specifikt för de med stora innehav av aktier och fonder.
Det som hände sen var självklart för alla, förutom möjligen för de försiktiga tjänstemän som bromsat kommunikationen kring förslagen: Högersidan läste rapporten, hittade punkten om höjd kapitalskatt för de allra rikaste och gick ut stort med skrämselpropaganda om hur detta skulle drabba alla småsparare. Socialdemokraternas val att inte sätta sin egen berättelse kring förslagen innebar att de därmed lätt kunde kidnappas av högern.
Den egna berättelsen hade kunnat se ut så här: I dag (år 2020) betalar en löntagare 23 procent i skatt på en lön på 30 000 kronor i månaden. En person som i stället för att arbeta äger aktier och gör en vinst på 30 000 kronor i månaden hade år 2020 endast betalat 3 procent i skatt.2 Majoriteten av Sveriges vuxna befolkning har inga tillgångar alls på ett investeringssparkonto (ISK). 87 procent av den vuxna befolkningen har mindre än 100 000 kronor på ett ISK. Samtidigt är det endast de två procent mest förmögna som har över en miljon kronor i aktie- och fondtillgångar på sitt ISK. En högre kapitalskatt skulle vara oerhört träffsäker. Dessutom är det arbete som är grunden för det värde som skapas i ett samhälle. Då är det inte rimligt att de som kan leva av andras arbete genom avkastning på kapital ska ha en lägre skatt än de som arbetar.
Den andra delen av denna historia är frågan om hur partier egentligen bör förhålla sig till opinionen. Om man bara tänker följa den likt en vindflöjel blir partiernas funktion förstås ganska meningslös. Att skapa opinion och försöka övertyga andra om den egna samhällsanalysen är givetvis en av de viktigaste uppgifterna som ett parti har.
När August Palm agiterade för socialismen fanns en rädsla för att Socialdemokraterna ville att allt skulle delas lika och därmed hota den enskilda egendomsrätten. Denna oro späddes givetvis på av motståndarnas medvetna missförstånd av vad socialdemokratisk politik skulle innebära. Palm hade kunnat ta denna oro till intäkt för att folket i slutet av 1800-talet inte var redo för socialism, men det gjorde han inte. I stället vände han på det. Det är kapitalisterna som berikar sig genom att arbetarna (tvingas) dela med sig av frukterna av sitt arbete. Hade Palm och andra agitatorer och partister gett upp inför tanken på att det fanns en oro för socialismens idéer hade vi aldrig haft ett socialdemokratiskt parti i dag. Och ger Socialdemokraterna upp tanken på sina idéer, i stället för att förklara varför de behövs, kommer vi inte att ha ett socialdemokratiskt parti i framtiden.
Att man inte slaviskt ska följa opinionen innebär förstås inte att den är oviktig. Men det är viktigt att förstå vad olika åsikter beror på. Det är förmodligen sant att höjd skatt på ISK är en impopulär reform (åtminstone innan den genomförts), men betyder det att Socialdemokraterna ska ge upp tanken på att öka jämlikheten via skattesystemet? Eller för den delen ge upp tanken på att utjämna maktbalansen (och därmed öka friheten) bland medborgarna genom att göra förmögenhetsfördelningen mer jämlik?
Nej, det krävs en analys av varför höjd kapitalskatt kan skapa sådan oro bland småsparare, när udden egentligen är riktad mot de som kan leva av sina kapitalinkomster. För mig är svaret givet. Samhället har dragit sig tillbaka när det kommer till löntagarnas ekonomiska trygghet. Pensionssystemet levererar i dag inte tillräckligt väl, arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen har urholkats över lång tid. När samhället drar sig tillbaka måste i stället varje individ se om sitt eget hus. Att i en sådan situation försvåra för löntagare att göra just det är givetvis inte populärt.
Ett socialdemokratiskt svar på detta dilemma kan aldrig bli att ge upp och låta förmögenhetsojämlikheten löpa amok. Svaret måste bli att ge sig på grunden till problemet, den ekonomiska otryggheten, som tvingar människor till individuella lösningar på problem samhället bättre löser gemensamt. Stärk pensionerna, arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen. När löntagare känner sig trygga med att det finns ett välfungerande skyddsnät kommer tanken på höjd skatt på kapitalinkomster inte te sig lika skrämmande.
Hur gör vi då detta? Behövs inte inkomsterna från höjd kapitalskatt för att finansiera förbättringar i trygghetssystemen? Svaret är nej. Det finns ett stort utrymme att öka efterfrågan i ekonomin. Det finns lediga resurser i form av arbetslösa. Ökad efterfrågan kommer därmed leda till ökad sysselsättning och att produktionen ökar för att möta efterfrågan. Detta behöver inte ”betalas” med höjd skatt, utan staten kan fördela ökade inkomster till arbetslösa, sjukskrivna och pensionerade, vars ökade konsumtion kan mötas av ökad produktion. Om vi skulle hamna i ett läge där arbetslösheten är så låg att vi kan sägas ha full sysselsättning kommer det leda till inflationstryck och det kan staten bemöta genom att höja skatten (exempelvis på kapitalinkomster), samt rikta investeringar för att få bort flaskhalsar i ekonomin. Det betyder att det inte är nödvändigt att först höja skatten på ISK för att ”ha råd” att stärka trygghetssystemen. Det går alldeles utmärkt att göra det omvända. Stärk trygghetssystemen först och när människor känner att de går att lita på, kan vi ge oss på den skeva fördelningen av förmögenheter. Bland annat genom högre kapitalskatter.
Behöver inte varit statsrådsberedningen, men det är en stark kandidat att misstänka.
2020 gick börsen upp 13,12 procent. En person som hade 2 744 000 kronor i ett ISK i början av 2020 kunde därför plocka ut 360 000 kronor i vinst i slutet av året. Schablonintäkten hade (givet en jämn utveckling över året) varit högst 36 550 kronor som beskattas med 30 procent, eller nästan 11 000 kronor. En effektiv skatt på 3 procent. Hade vi räknat med den genomsnittligaårsavkastningen 2007-2021 hade det krävts en förmögenhet på 3 352 000 kronor i utgångsvärde, vilket gett en skatt på strax under 13 000 kronor i stället. Skatten ökar då till hela 3,7 procent.