Du har förlorat valet - nu då?

Socialdemokraterna har förlorat regeringsmakten. Den samlade vänstern har förvisso gått framåt, men högermajoriteten i riksdagen är stabil (och har så varit sedan 2006). Hur ska vi som vill ha en mer vänsterlutande politik tänka kring vad som behövs för att få en sådan till stånd?

Det har redan kommit en del analyser av Socialdemokraternas valrörelse som varit både intressanta och pekat på viktiga problem. Både Daniel Suhonen och Kalle Sundin lyfter problemet att Socialdemokraterna inte fick till en ekonomisk konflikt med högerblocket. Suhonen skriver att …

… klassiska fördelningspolitiska välfärdsreformer saknades i stort sett helt i S valmanifest. Fanns de där lyftes de ej fram. Resten drunknande i en valrörelse där S valde att acceptera och triangulera högerns frågor, så att det som till slut återstår är ljudet och bilden som liksom fryser fast i huvudet på mig när Magdalena Andersson för femte gången i samma statsministerduell säger att ”Jag håller med Ulf Kristersson.” Detta i en valrörelse där S stod utan tydliga välfärdsreformer och lovade att inte höja några skatter…

Dödar man konflikten om den ekonomiska politiken växer annat... Nästa gång måste S vara i form för att besegra SD, inte bara ta Storstadsväljare som räds dem utan besegra dem genom att vinna med en bättre politik. Denna måste vinna slaget om framtiden, om hur vi bygger ett bättre Sverige för vanliga människor.

Och från Sundin:

Det är möjligt att vänstersidans taktik att spela oavgjort i debatterna om invandring och straffrätt fungerade relativt väl, men sedan saknades en växel till att lägga in i frågor om välfärd och ekonomisk trygghet.

Man kan inte styra dagordningen, påstår då vissa som svar. En del pekar kanske på Vänsterpartiet som hade förslag om investeringar i både välfärd och klimatomställning utan att få något större medialt genomslag eller utväxling i form av valresultat. Jämförelsen är lite märklig. Vänsterpartiet har inte en arbetarrörelse bakom sig som kan gå ut och argumentera för förslagen på arbetsplatser och i media. Vänsterpartiet har inte heller den socialdemokratiska lyxen att ett Socialdemokratiskt löfte behöver tas på allvar, eftersom sannolikheten är stor att det kommer att genomföras. Det hade varit svårt för högerpartierna att inte förhålla sig till ett stort investeringspaket för ökad sysselsättning, bättre välfärd och investeringar i bostäder, bättre samhällsservice och liknande. Framför allt om Socialdemokraterna sett till att nämna detta under varje debatt och medialt framförande. Irene Wennemo skriver i Politik på riktigt att partier som vill vinna val ska välja rätt konflikt. Det vill säga den konflikt där de är starka. Socialdemokraterna har högt förtroende i exempelvis sjukvårdsfrågan, vilket också var väljarnas viktigaste valfråga. Ändå saknades stora sjukvårdsförslag från Socialdemokraterna och därmed en debatt om sjukvården i valrörelsen.

Analysen av vad Socialdemokraterna behöver göra framåt borde dock inte fastna i vad man gjorde eller kunde göra under valrörelsens sista tre månader. Frågan är vad man gjorde under de senaste mandatperioderna och vad man bör göra under kommande fyra åren och framåt. Nyligen kom Payam Moula med en berg-och-dalbana till valanalys som har detta som utgångspunkt. Han börjar på en plats som jag sett andra Socialdemokrater gå till och som provocerat mig. Valrörelsen från Socialdemokraterna var:

En imponerande prestation eftersom det här valet egentligen inte skulle gå att vinna. Verkligheten med gängkriminalitet och skjutningar var för illa.

Eftersom Socialdemokraterna regerat i åtta år borde inte verkligheten varit sådan att valet inte skulle gå att vinna. Även om jag gärna hade nämnt ekonomisk trygghet, förtroende för välfärdssystemet och energifrågan vid sidan om frågan om brottsligheten som orsaker. Därför var det provocerande att återigen läsa en analys som landade i att valet var bra efter omständigheterna. Men det var en luring. Moula fortsätter med att skriva:

Nej, det som skaver är inte främst de sista veckorna. Det är de senaste åtta åren.

Och han konstaterar att:

Som rörelse är vi svagare idag. Vi läser allt mindre, utforskar inte politik lika mycket och någonstans på vägen så slutade vi att uppdatera vår samhällsanalys.

Just så, tänkte jag. Det är dags att uppdatera samhällsanalysen. Här kommer mitt förslag.

Socialdemokraterna behöver basera sin samhällsanalys på arbetsvärdeteorin – det vill säga insikten att arbete utgör basen för värdeskapande produktion. Med en sådan analys som grund är det lätt att se att slöseri handlar om att låta tillgängliga resurser stå oanvända. En stark ekonomi handlar då inte om att ha en statsbudget på plussidan. En stark ekonomi är detsamma som hög sysselsättning och låg arbetslöshet och där arbetskraften riktats mot områden som skapar största möjliga samhällsekonomiska nytta. Värde skapas av arbete. Genom denna insikt är det också lätt att inse att arbetarklassen är viktigare än kapitalägarna när det kommer till att skapa ekonomiskt värde. Arbete kommer först i produktionsprocessen. Utan arbete ingen produktion. Arbete kan skapa kapital, men kapital kan inte skapa arbete. Finns inga arbetare tillgängliga blir inget producerat. Finns inte kapital tillgängligt kan arbete läggas ned för att skapa kapital.

Med arbetsvärdeteorin blir det är lätt att inse att arbetslöshet är värre än budgetunderskott. Det är också lätt att inse att kapitalister inte är ”närande” och det offentliga inte är ”tärande” – värdeskapande arbete utförs i både privata företag och offentligt finansierad välfärd. Välfärden är i högsta grad närande för ekonomin. Med en annan samhällsanalys hade det också varit möjligt att gå längre med löftet om att Ta tillbaka den demokratiska kontrollen och låtit det handla om mer än bara skolan. Fler delar av ekonomin skulle behöva vara en del av den demokratiska kontrollen och styras efter ett samhällsintresse, snarare än affärsintresse. Den skeva elmarknaden, som givet det jämna valresultatet kan sägas ha kostat Socialdemokraterna makten, hade kunnat utmanas på ett helt annat sätt än vad som nu gjordes.

Arbetslösa och sjukskrivna röstade på Sverigedemokraterna i hög utsträckning 2022. Med en annan samhällsanalys hade Socialdemokraterna kunnat föra en annan politik (alternativt lovat att föra en annan politik) som hade hindrat den utveckling som lett till att Sverigedemokraterna vuxit så kraftigt.

Ett påpekande som då kan göras är att det under 2014–2022 inte gick att genomföra tillräckliga reformer och att det inför valet 2022 inte gick att lova stora reformer på grund av majoritetsförhållandet i riksdagen, där högerpartierna har en majoritet. Min reflektion på detta är att:

- Antingen är det möjligt att övertyga väljarna om att Socialdemokraterna är trovärdiga och att en röst på Socialdemokraterna kommer leda till en politik för full sysselsättning, bättre välfärd, starkare trygghetssystem och bättre samhällsservice i hela landet – trots att Socialdemokraterna regerat tillsammans med högerpartier och på högerlutande budgetar och därmed inte fört en sådan politik de senaste åtta åren.

- Eller så fungerar inte den nuvarande strategin på lång sikt för att skapa en vänstermajoritet i riksdagen. Om kompromissandet innebär fortsatt högermajoritet i riksdagen för att Socialdemokraterna regerar och får ta ansvar för utfallet av högerlutande politik. Då är frågan om det är värt att kompromissa fram mildare högerpolitik med en socialdemokratisk regering framför en högerpolitik med en högerregering på kort sikt.

Socialdemokraterna måste uppdatera sin samhällsanalys – gärna inspirerad av arbetsvärdeteorin. Men Socialdemokraterna måste nog också fundera ett varv till på hur den kortsiktiga strategin (regera med högermajoritet i riksdagen för att skydda löntagarna mot sämre politik) spelar med en långsiktig strategi för att få en vänsterlutande majoritet i riksdagen som kan genomföra den politik en socialdemokrati med en uppdaterad samhällsanalys vill genomföra.