En närande sektor?
I politiska diskussioner om skatter och det offentligas roll finns alltid en samhällsanalys i bakgrunden som påverkar hur vi ser på värdeskapande produktion. Har man bilden att värdeskapande sker i privat sektor baserat på privat kapitaluppbyggnad och att det offentliga endast kan erbjuda tjänster genom att beskatta detta värdeskapande så ser man nog helst att staten är så liten som möjligt. Ser man i stället arbete som grunden för värdeskapande blir bilden annorlunda. Därför är det viktigt att gräva lite mer i hur den värdeskapande produktionsprocessen beskrivs i dagens neoklassiska nationalekonomi.
Den neoklassiska nationalekonomin, förankrad i marginalnyttateorin, beskriver produktionsprocessen som att kapital och arbete möts på en marknad och får betalt för det värde (marginalnytta) de bidrar med i produktionen. Betalningen för kapitalet kallas ränta och betalningen för arbetet är lön. En viktig aktör som tappats bort i denna process är staten, eller det offentliga, som också producerar värde – utbildning, vård och omsorg, exempelvis.1 Här kan man hävda att statens produktion skulle kunna beskrivas på samma sätt som privat produktion där kapital och arbete tillsammans skapar värde och därmed passa in i den neoklassiska beskrivningen av produktionsprocessen. Det är dock inte riktigt sant, eftersom välståndet som skapas i denna process inte tillfaller staten i form av ränta som betalning för att tillhandahålla kapitalet. I stället beskrivs det som att staten, via skatter, tar av den privata sektorns värdeskapande för att kunna erbjuda välfärdstjänster, offentlig infrastruktur, transfereringar, med mera.
Staten försvinner därmed som viktig aktör i direkt värdeskapande. Bilden som skapas är att den produktion som sker offentligt inte hade kunnat ske utan att finansieras av det privata näringslivet via skatter. Den här vrångbilden skulle inte uppstå lika lätt om man undvikit ett annat fel i beskrivningen av produktionen – kapital och arbete ges lika vikt. Egentligen borde arbete ha en särställning. Arbete kommer först i produktionsprocessen. Utan arbete ingen produktion. Arbete kan skapa kapital, men kapital kan inte skapa arbete. Finns inga arbetare tillgängliga blir inget producerat. Finns inte kapital tillgängligt kan arbete läggas ned för att skapa kapital. (Det enkla faktum att en arbetare kan tillverka en hammare, men en hammare kan inte tillverka en arbetare). Genom denna insikt ser man också att arbete, grunden för värdeskapande produktion, lika gärna kan utföras via det offentliga, till exempel i form av lärare som utbildar eller undersköterskor som vårdar, och så vidare.
Att staten glöms bort som värdeskapande aktör ger alltså lätt bilden att den offentliga sektorn ”lever på” den privata. Den närande (privata) och tärande (offentliga) sektorn som näringslivet försökte få det till en gång i tiden. Men det är en felaktig bild. Vårt behov av bilar, mat, smarttelefoner och annat som den privata sektorn i regel producerar är inte direkt större eller viktigare än vårt behov av sjukvård eller utbildning. Värde skapas i alla dessa sektorer och den ena lever inte mer på den andra än tvärtom, givet att det finns ett behov av dem. Vi har endast valt olika sätt att fördela det skapade värdet. I ena fallet via marknadsmekanismer, i andra fallet efter behov (sjukvård) eller lika till alla (grundutbildning). Det skapas till exempel inte mer sjukvård bara för att den finansieras privat (via försäkringar), det är inte på något sätt ”avlastande” för det offentliga utan innebär endast att vården fördelas efter en annan princip (marknadsprincipen), via vem som har råd, i stället för efter behov.
Den offentliga sektorn lever inte mer på den privata sektorn än till exempel en biltillverkare lever av jordbrukare för att kunna få mat till sina anställda eller en jordbrukare lever av en traktortillverkare för att kunna producera mer effektivt. Den privata sektorn har därmed inte någon särställning i värdeskapandet. Genom denna insikt kan vi plocka ned kapitalister från sin piedestal och i stället besluta om hur olika varor och tjänster ska produceras och fördelas efter hur vi kan uppnå största möjliga frihet och välstånd för oss människor i samhället i stort.
Tillägg: Märkligt nog har även en socialist som Martin Hägglund hamnat fel i denna fråga, då han i sin läsvärda bok This Life antar att välfärdsstaten (som han förvisso gillar) inte kan vara ett steg på vägen mot socialism, då den behöver den privata sektorns tillväxt för att finansieras.
Även civilsamhället och det som värde som exempelvis idrottsrörelsen tillför saknas.