Den elvarsamma leken

Eller den otroliga historien om hur ett naturligt monopol inte lämpar sig för privatisering

Jag har tidigare skrivit ett inlägg här där jag argumenterar för mer demokratisk planering av ekonomin. Ett område jag använde som exempel var elmarknaden. Elproduktion och -distribution är nämligen samhällsviktig infrastruktur och i stora delar naturliga monopol. Det innebär att det är ett område där renodlade privata marknadskrafter kommer ge ett sämre samhällsekonomiskt utfall än om staten tar en aktiv roll.

I dag har elmarknaden privatiserats och finansialiserats. Under de 25 år som marknaden fått styra har utbyggnaden av elnät och produktion varit otillräcklig för att möta kriser. Elisabeth Lindberg förklarar hur elmarknaden ser ut:

Mellan 1946 och 1996 hade staten den övergripande kontrollen över utbyggnaden av elförsörjningen och knöt den till den statligt reglerade kreditmarknaden. Men efteråt har arbetet lämnats åt olika elbolag.

Elen som produceras säljs sedan via en börs kallad Nord Pool. Handeln via Nord Pool är i sin tur kopplad till Nasdaq Clearing som avgör vilka som får handla och inte.

…

Om det verkar förvirrande att el köps och säljs via en börs snarare än att gå direkt från produktion till elbolag till konsument är det för att elmarknaden så att säga har finansialiserats.

Det innebär att marknaden idag är kopplad till finanssektorn och att el är en vara som säljs och köps som ungefär som aktier.

El är en viktig insatsvara för industrin och på samma sätt (nåja) som Frankrike tjänar mer på att förädla sina vindruvor till vin i stället för att sälja vindruvorna till andra länder, tjänar vi på att förädla elen i industriproduktionen i stället för att sälja elen till andra länder. En mer träffsäker beskrivning är kanske att Sverige tjänar på att använda elen och malmen till att producera grönt stål i stället för att sälja malmen och elen direkt till utlandet. Tillgången på billig el är därför även viktig industripolitik. Geografisk tillgänglighet, effekt, stabilitet och lågt pris borde vara övergripande mål för planeringen av elinfrastrukturen.

På sikt behöver vi därför frikoppla elen från privata marknadskrafter och låta långtgående offentlig (statlig och kommunal) planering bestämma utbyggnaden av elnät och elproduktion. Detta ska givetvis ske i dialog med näringslivet så att framtida behov täcks på ett så kostnadseffektivt sätt som möjligt. Elnäten och stora produktionsenheter är naturliga monopol och bör vara i offentlig ägo för att planeringen ska kunna ske på bästa möjliga sätt och monopolställningen inte utnyttjas till oskäliga prishöjningar. Små produktionsenheter (exempelvis vind- och solkraftskooperativ, solceller på tak, eller företag som främst producerar för eget behov) kan och bör förstås fortsatt vara privata. På så sätt går också vinsterna från tillfälliga överpriser tillbaka till oss medborgare.

För att öka produktionen av el, samt minska onödig användning, behöver staten fortsätta subventionera utbyggnader av solpaneler och energieffektivisering. Stödet bör utökas till att omfatta bostadsrättsföreningar och hyresrätter. Staten och kommunerna skulle också behöva genomföra en stor energieffektivisering i allmännyttan (utan att höja hyror).

För att kunna genomföra investeringarna som krävs är det också nödvändigt att via aktiv arbetsmarknadspolitik och reguljära utbildningar se till att yrkeskompetensen som behövs finns på plats. Där det är möjligt och behövs kan även investeringar i produktion av bristkomponenter behövas. Allt detta kan innebära att Vattenfall eller Svenska Kraftnät behöver ha fler installatörer, elektriker, med mera, direktanställda i bolagen för att säkerställa utbyggnad av elnät och produktion.

Det finns mycket som behöver, och kan, göras på lite längre sikt. På kort sikt är det desto svårare. 2021 ökade antalet personer som installerade solceller på sina hus med 46 procent jämfört med 2020. 2022 fördubblades siffran jämfört med 2021 (för åtminstone Vattenfall och Svea Solar). Flaskhalsar i form av material (växelriktare) och arbetskraft gör att det är långa köer för att installera solpaneler på villatak. Det är även brist på värmepumpar som kan installeras för att minska elanvändningen. Prissignalerna varken fungerar eller behövs för privata hushåll i detta läge eftersom de ställer om så snabbt som det finns kapacitet för. Det som behövs är politik för att motverka flaskhalsar. Inte heller är extrema prischocker rätt modell för att tvinga företag att ställa om.

Samtidigt bor ungefär hälften av Sveriges befolkning i småhus (villor eller radhus) och många av dessa riskerar att den närmsta tiden få orimligt höga elräkningar, som inte reflekterar vad det kostar att producera elen de förbrukar. Det går inte att komma runt att det på kort sikt behövs någon typ av subvention eller ”Sverigepris” på el för att människor inte ska tvingas från sina hem.

In kommer då några nationalekonomer, och vi kan låta John Hassler föra deras talan, och säger att det inte är en bra idé att peta i marknadens prissignaler. Dels för att det skulle minska incitamenten för omställning. Dels för att det helt enkelt inte skulle gå att sänka priset utan att skapa elbrist. Den första punkten kan vi avfärda med argumenten att:
- På kort sikt så pågår omställningen redan i den takt det finns tillgängliga resurser för.
- På lång sikt behöver staten ta ett ansvar för detta som går utanför prismekanismernas styrning (det är vad första delen av denna text handlar om).
Den andra punkten, om möjligheten att sänka eller subventionera elpriset, kommer resten av denna text fokusera på.

John Hassler skriver på Facebook att ”Magda” (Andersson, vår statsminister) i alla fall tagit A-kursen i mikroekonomi och därmed borde förstå att om ett pristak sätts så måste elen ransoneras. Jag tror att han ser framför sig modellen nedan, där vi har en utbudskurva (U) och en efterfrågekurva (E). Där dessa möts kommer utbud och efterfråga vara i jämvikt, vilket ger ett pris, P, och en producerad och konsumerad kvantitet (K). Sätter man ett pristak (P*) på denna marknad blir priset så lågt att den högre kvantiteten K^ kommer efterfrågas av konsumenterna, samtidigt som producenterna endast är villiga att producera den lägre kvantiteten K*. I det läget kommer efterfrågan vara högre än utbudet och ransonering kommer att krävas.

Problemet med denna modell är att det inte är det enda sättet att införa ett pristak på i mikro A-modellerna. På elmarknaden bjuder elproducenterna in den el de kan sälja (och till det pris de kan sälja den) till en central aktör, Nord Pool, som sedan matchar buden mot efterfrågan. Det innebär att Nord Pool har ungefärlig koll på de olika producenternas marginalkostnad. Det går att tänka sig en mikro A-modell där en central aktör köper in och säljer vidare elen som produceras. Sätter man ett pristak kommer kvantiteten K^ att efterfrågas och det är också fullt möjligt att producera den kvantiteten (se diagram nedan). Nord Pool kan även i teorin betala två eller flera olika priser till leverantörerna. Den extra el som säljs (mellan K* och K^) kommer att säljas med förlust av den centrala aktören (storleken på förlusten är den gula rutan i diagrammet, där priset är lägre än kostnaden för att producera elen). Samtidigt finns det övervinster (den gröna rutan i diagrammet, där priset är högre än kostnaden för att producera elen) i systemet som kan betala dessa förluster. Jag har ändrat utbudskurvan i diagrammet nedan för att bättre stämma överens med hur utbudskurvan på svenskproducerad el ser ut. Det är alltså inte ens i en enkel mikro A-modell nödvändigt med ransonering på en marknad som har en central aktör som bestämmer sig för att sätta ett pristak, givet att producenterna själva inte behöver sälja till förlust. (Jag är osäker på varför Hassler tror att teorin från mikro A-kursen med nödvändighet kommer leda till ransonering. Det kan hända att det gått lite väl lång tid sedan han själv läste mikrokursen. Vad vet jag?)

Nu är egentligen inte någon av dessa modeller korrekta beskrivningar av verkligheten. Dels ska vi komma ihåg att marknaden är ett naturligt monopol. Dels så kan inte en central aktör prisdiskriminera på det perfekta sätt jag beskrev ovan. BEKEN-modellen, som förklarar hur vi kan få billigare priser i Sverige, går i stället ut på att svenska elproducenter fortsatt bjuder in sin produktion till Nord Pool. När utbudet matchar den svenska efterfrågan sätts priset där och den elen säljs till Sverige. Priset kommer vara lägre eftersom det är de billigaste kraftslagen som först får möjlighet att mätta svensk efterfråga på el. Resten av utbudet går som tidigare på export. Eftersom priserna är högre i Tyskland än de högsta i Sverige kommer detta förfarande varken påverka priset eller volymen på exporten.

Problemet med modellen är att eftersom producenterna känner till ungefär vilka volymer som efterfrågas och till vilket pris, så kan de manipulera denna marknad och höja priset över de nivåer som BEKEN-modellen beräknar, genom att buda in högre priser än i dag. Eftersom producenterna inte har exakt koll på efterfrågan kommer de inte kunna manipulera priset exakt, utan det kommer hamna någonstans mellan dagens pris och det lägre pris BEKEN-modellen förutspår. Genom kunskap om tidigare prissättning på marknaden borde det dessutom gå att ha någon form av sanktioner mot producenter vars pris avviker alltför mycket från en rimlig kostnad. Men även utan sanktioner för att disciplinera marknaden skulle förslaget vara en förbättring mot i dag. Och sänks inte priset tillräckligt är det fortsatt möjligt att använda Svenska Kraftnäts flaskhalsintäkter för att få ner priserna ytterligare.

Det verkar också finnas en idé om att elkonsumtionen kommer bli mycket högre vid lägre elpriser. På kort sikt verkar det dock som att elpriset inte har någon större effekt på förbrukningen. Diagrammen nedan visar elförbrukningen 2019, 2021 och 2022, samt elpriset under dessa år. Den grå heldragna linjen som visar förbrukningen 2022 är svår att se, då den ganska exakt överlappar förbrukningen som var året innan, trots att priset (den grå streckade linjen) ligger högt över priserna 2019 och 2021. Oron för att hushåll och företag ska brassa på med elförbrukningen och att vi därmed skulle hamna i en bristsituation om vi inte tillåter elpriserna att skena, verkar något överdrivna. Dessutom kommer givetvis de europeiska länderna att göra sitt yttersta för att på olika sätt minska energiförbrukningen, utanför prismekanismerna.