Saknas: En samhällsanalys baserad på arbetsvärdeteorin
Nu har jag läst Suhonens bok Vad hade Erlander gjort samt Sjölanders recension av nämnda bok ("Fäst inte hoppet vid Erlander, Suhonen"). Eftersom jag skrev under semestern hade jag inte riktigt ork att sortera mina tankar ordentligt, ber därför om ursäkt för möjliga (troliga) oklarheter och hopp i tankegångarna.
Först vill jag säga att jag tycker att Sjölanders recension i delar är orättvis. Ingenstans i Suhonens bok läser jag in en längtan efter en ny Erlander eller en ny ledning som i kraft av personlig resning ska vända (s)kutan. Ingenstans läser jag in något ”Tänk om bara Palme/Juholt/Corbyn/whoever hade fått chansen ...” Vad jag läser är en appell för en ny färdriktning, ett större mod och behovet av en egen – Socialdemokratisk – ekonomisk teori. Boken tar avstamp i Erlander, men det är endast ett berättar- och debattekniskt grepp. De avslutande tio punkterna andas inte nostalgi och riktar sig inte heller mot behovet av en ny ledning (däremot en ”demokratisering” av partiet på så sätt att Suhonen önskar att medlemmarnas inflytande på politiken ska öka eller bli mer direkt).
Jag håller med Sjölander om att man ska akta sig för att förklara Socialdemokraternas långa nedgångsperiod endast med idealistiska glasögon – dvs. att allt skulle vända för Socialdemokraterna om ledningen bara vågade föra en mer vänsterbetonad politik. Samtidigt ska man givetvis akta sig för att anta att opinionen endast beror på materiella förhållanden, eftersom det skulle innebära att all opinionsbildning är meningslös (Sjölander påstår heller inget annat, men jag ville ändå trycka på detta).
Som Sjölander skriver handlar Socialdemokratins långsamma färd nedåt i opinionen givetvis inte om att vi konsekvent råkat välja fel ledare under 30-40 år, men det hävdar heller aldrig Suhonen. Enligt mig är ett av de stora problemen att Socialdemokratin (i hela Europa) de senaste 30-40 åren inte haft en egen ekonomisk teori, vilket är vad Suhonen bland annat påstår. Och eftersom problemet återfinns i alla Socialdemokratiska partier kan vi inte, likt Sjölander, avfärda problembeskrivningen med att det inte bara är svensk Socialdemokrati som har det svårt. Hegemonin må ha glidit oss ur händerna, som Sjölander beskriver det, men det beror bland annat på just detta, att vi i stället för en egen ekonomisk teori lånat den nyliberala och därmed satt på oss en tvångströja.
Tidigare hade Socialdemokraterna marxismen och en idé om värdeskapande som vilade på arbetsvärdeteorin – dvs att arbete utgör basen för värdeskapande produktion. Wigforss, som citeras av Suhonen, förstod att slöseri handlade om att låta tillgängliga resurser stå oanvända – dvs. slöseri var att tillåta massarbetslöshet (utöver att det förstås är en mänsklig katastrof att tillåta detta). Slöseri, i den tidigare Socialdemokratiska ekonomiska teorin, var inte att statsbudgeten råkade ligga på minus. Värde skapas av arbete i denna ekonomiska teori. Genom denna insikt är det också lätt att inse att arbetarklassen är viktigare än kapitalisterna när det kommer till att skapa ekonomiskt värde, det är lätt att inse att arbetslöshet är värre än budgetunderskott, det är också lätt att inse att kapitalister inte är ”närande” och det offentliga inte är ”tärande” - värdeskapande arbete utförs i både privata företag och offentligt finansierad välfärd. Genom att se att det är arbete i sig som skapar värde blir det också svårare att argumentera för att vissa människors arbetstid är värda mer än andras – det blir helt enkelt svårare att argumentera för att ojämlikhet behövs för tillväxten.
Men under de senaste decennierna har inte Socialdemokraterna utvecklat sin egna ekonomiska teori, utan i stället köpt in sig i den nyliberala. Här kom bland annat idén – kanske cementerades den under 90-talskrisen – om att inflation och budgetunderskott var det värsta som kunde hända ett land. Gärna låg arbetslöshet, men först en rejält låg inflation och en budget på plus. Socialdemokraterna glömde bort att det värsta slöseri man kan utsätta ett land för, och därtill något av det värsta man kan utsätta människor för, är massarbetslöshet – värde skapas av arbete vilket innebär att massarbetslöshet också är massiv värdeförstörelse.
Med den nyliberala tvångströjan har Socialdemokraterna köpt tankegodset att det är skadligt för ekonomin om skatten höjs – eftersom man felaktigt antar att de med högst lön då kommer arbeta mindre och eftersom man felaktigt blandar ihop höga löner med värdeskapande aktiviteter. Följaktligen sjönk den totala skattenivån i Sverige under perioden 1990-2020 från 49,8 till 42,6 procent (den sjönk under borgerliga regeringar, men höjdes aldrig under de Socialdemokratiskt ledda regeringarna). Socialdemokraterna verkar också ha köpt att det finns en motsättning mellan jämlikhet och effektivitet (eller välstånd) – där Socialdemokraterna förvisso anser att jämlikhet är viktigt i sig. Detta visar sig bland annat i de sedan 90-talskrisen urholkade trygghetssystemen där arbetslöshetsersättningen, sjukförsäkringen och pensionernas utveckling varit katastrofalt dåliga. Socialdemokraterna fortsätter tyvärr hävda att stålbadet under 90-talet var nödvändigt, trots att det inte stämmer - tvärtom var det skadligt för ekonomi och samhälle. Tyvärr gick Socialdemokraterna även fel när det kommer till privat och offentlig sektor. Sedan 90-talskrisen har flera samhällsnyttiga offentligt drivna verksamheter sålts ut eller bolagiserats samtidigt som vinstdrivna företag släppts in i välfärdssektorn. På de två sistnämnda punkterna har Socialdemokraterna lyckligtvis börjat hitta rätt igen, åtminstone i det ord, men ännu inte i handling.
Det är ett felslut att det skulle gå att vila sin ekonomiska teori på nyliberala idéer och samtidigt effektivt kunna stå upp för arbetarrörelsens värderingar om jämlikhet och solidaritet. Med en egen ekonomisk teori, som utgår från att det är arbete som är grunden till välstånd, blir det lättare att komma rätt igen. Skatten kan och bör höjas – allra helst på kapital. Precis som Suhonen skriver i sin bok ökar behovet av just välfärdstjänster i takt med att varuproduktionen blir effektivare och billigare. Att välfärden inte går att effektivisera lika mycket som industriell produktion är ett argument för högre skatter för att kunna öka ”produktionen” av välfärd i samma takt som teknisk utveckling ökar varuproduktionen, snarare än ett argument för att minska skatten och öka varuproduktionen ännu mer. Om din mobiltelefon blir billigare får du pengar över och eftersom du inte behöver ytterligare en telefon kan du lägga dessa pengar på tjänster, däribland välfärdstjänster via skattesedeln. Ökad jämlikhet – via exempelvis högre löner – ökar också välståndet. Här har trygghetssystemen en viktig roll. Privat sektor är inte bättre än offentlig sektor. Välfärden är en förutsättning för att privat sektor ska fungera. Nyliberala marknadsinslag med vinstdrivna koncerner i välfärden gör att den fungerar sämre.
Om vi kan ta av oss den nyliberala tvångströjan blir det lättare att föra en Socialdemokratisk politik för ökad jämlikhet och ökat arbetarinflytande i samhälle och ekonomi. Med en annan, mer korrekt, syn på vad det är som skapar värde kommer kapitalintresset tydligare kunna utmanas. Och det är viktigt, oavsett om vi vill vinna striden om hegemonin eller vinna tillbaka arbetarväljarna till arbetarrörelsen via mer offensiv vänsterpolitik. Arbetsvärdeteorin är för övrigt inte någon extrem idé långt ute på vänsterkanten. Den tjänade Socialdemokraterna i regeringsställning från Wigforss och framåt väl, den delades av både Adam Smith och Karl Marx. Nu lyfter till exempel den oerhört intressanta ekonomen Mariana Mazzucato fram idén, för att få stater att våga vara en mer offensiv och positiv kraft i ekonomin.
Tyvärr tycker jag även att Suhonen hamnar fel i bland. Det är framför allt när han skriver om omfördelning. Det är en petig kommentar, men Socialdemokraterna ska inte omfördela makt och resurser till dem som har minst. Socialdemokraterna ska sätta makten och resurserna i dess rätta händer. Det är arbete som skapar välstånd. Kapitalismen fungerar så att välståndet sedan omfördelas till dem som inte arbetar. Arbetarrörelsen blev stark för att den förstod sin styrka, inte för att den tyckte synd om fattiga och maktlösa stackare. Den förstod att vi tillsammans inte är maktlösa och inte behöver vara fattiga stackare. Risken med att prata om omfördelning av kapitalisters produktion är att vi köper att det är tack vare kapitalister vi har produktion och då ligger vi riskabelt nära att köpa idén att det skulle kunna vara orättfärdigt att ta produktionsresultatet från dem och sätta den i händerna på någon annan. Jag upprepar mig nu, men det förhåller sig alltså tvärtom, kapitalister tar produktionsresultatet från de som producerar, arbetarrörelsen vill återbörda produktionsresultatet till de som står för produktionen. Det är viktigt att vi hamnar rätt när vi pratar om vad och vilka som skapar värde. Jag tror också att det är en viktig distinktion att göra för en arbetarrörelse som behöver känna mod och styrka.
Vi behöver försöka bryta den hegemoni som Sjölander beskriver. Här tror jag arbetsvärdeteorin kan vara till hjälp. Fråga en sotare om det är sotaren eller ägaren som skapar värde åt företaget. Fråga en barnskötare om det är hen eller ägaren av förskolekoncernen som skapar värdet som förskolan ”producerar”. Fråga en byggnadsarbetare om det är arbetslaget eller NCC:s aktieägare som byggt huset. Arbetare förstår att värdeskapandet står och faller med dem och arbetarrörelsen måste ta sin kraft från denna förståelse och våga kräva sin rätt.