Förstår Timbro hur ekonomin fungerar?

Timbro har skrivit en rapport och en debattartikel med ett förslag som går ut på att dagens pensionssystem borde skrotas till förmån för att hela systemet omvandlas till ett premiepensionssystem, där varje enskild löntagare får spekulera fritt på börsen med sin framtida pension. Det finns en hel del att säga om förslaget, men jag vill ta min utgångspunkt i en viktig fråga som dyker upp hos mig när jag läser förslaget. Förstår Timbro hur ekonomin fungerar? Låt oss inleda med ett citat från rapporten:

När dagens löntagare går i pension kommer i sin tur framtidens löntagare att betala deras pensioner. Premiepensionen är däremot fonderad, vilket innebär att pengarna investeras i faktiska tillgångar som aktier och obligationer.

Timbro skiljer här på vem som betalar dagens löntagares framtida pension beroende på om pensionen kommer från avkastningen från premiepensionen eller från det allmänna pensionssystemet. Denna uppdelning är märklig eftersom ALL framtida pension betalas av framtida löntagare. Det är framtida löntagare som producerar konsumtionsvarorna och därmed producerar för pensionärernas konsumtion. Såvida pensionssparandet inte varit i konserver man sedan äter som pensionär kan inga Timbro-reformer ändra på detta förhållande.

Bristen på förståelse för vad som skapar värde leder till problem för Timbro när de lägger fram sitt förslag. Rapporten hävdar att framtidens pensioner kan bli i snitt 50 procent högre om hela pensionssystemet omvandlas till ett premiepensionssystem. Timbro får det att låta som att en höjning av pensionen blir en ”gratislunch” där framtidens pensionärer kommer få mer att leva på utan att någon annan förlorar på det. Men givet att hela ekonomins tillväxttakt är på samma nivå som tidigare (vilket är det troliga scenariot) kommer det inte att finnas mer resurser totalt att leva på för samhället som helhet.¹ Att då öka alla pensionärers möjlighet att konsumera med 50 procent måste per definition innebära att andra får en minskad konsumtionsmöjlighet. Detta kan mycket väl vara eftersträvansvärt, men beslutet bör i så fall ske öppet och med tydlighet kring vilka det är som ska betala.² Timbro låtsas i stället som att det inte handlar om omfördelning och kan därmed undvika att ta ställning i fördelningskonflikten.

Ingenstans i debattartikeln eller rapporten den baseras på beskrivs hur tillväxten ska öka med Timbros föreslagna pensionsreform. Detta borde ha varit kärnan i en rapport som hävdar att det finns ett system som ökar pensionerna med 50 procent utan att någon annan förlorar på det. I dag är trots allt 20 procent av Sveriges befolkning pensionärer, i framtiden kommer andelen att vara högre.

Jag ser två möjliga förklaringar till rapportens tillvägagångssätt. Den ena förklaringen är att Timbro inte riktigt förstår vad det är som skapar värde i ett samhälle, utan oreflekterat lever med bilden att avkastning på kapital inte har något att göra med arbetarna som faktiskt använder kapitalet till att skapa dagens konsumtionsvaror och framtidens kapital. De verkar ha en bild av att ”faktiska tillgångar som aktier” kan betala ut pengar orelaterat till vad löntagarna, som lägger ned det faktiska arbetet för att skapa varorna och tjänsterna, gör. Därmed tänker de sig att de som lever på kapitalavkastning kan öka sina inkomster utan att någon annan behöver minska dem. Det står till och med i rapporten att pensionärerna får högre pension än lönen, när den var som högst, i 57 procent av simuleringarna.

För att annars anse att ekonomiska incitament är oerhört viktiga är Timbro här osedvanligt obrydda inför ett konstaterande om att det lönar sig mer att pensionera sig än att arbeta. Frågan är hur mycket tidigare Timbro räknar med att pensionärer kan pensionera sig i och med förslaget, och hur mycket mer de tänker sig att den kvarvarande arbetskraften ska arbeta för att täcka upp för bortfallet i arbetskraft och den ökade konsumtionen?

Den andra förklaringen är att Timbro inser att tillväxten behöver öka och att produktionen måste vara större i framtiden om pensionärerna ska kunna konsumera mer utan att någon behöver konsumera mindre, men att de inte vill diskutera dessa avvägningar. Mycket lite talar trots allt för att privat pensionssparande i aktier skulle öka tillväxten jämfört med i dag. Det är trots allt inte sparande som skapar tillväxtskapande investeringar. Timbro kan, med ideologiska skygglappar som hjälp, förstås hävda att ökad andel premiepension skulle leda till mer investeringar än i dag.³ Men även med sådana ideologiska skygglappar förstår också Timbro att det inte är i närheten av tillräckligt för att öka tillväxten så pass mycket att samhället kan betala ut 50 procent mer till pensionärerna utan att någon annan skulle få mindre.

Det finns ytterligare en orsak till att Timbros förslag inte är genomtänkt. 50 procent högre pension är ett genomsnitt, men börsen fluktuerar, som vi alla vet. Vad händer med den som ska gå i pension precis efter ett kraftigt börsfall? Som Fredrik Mandelin på Fremia skriver i en replik:

Pensionens storlek skulle variera kraftigt över tid. Som alla vet går börsen upp vissa år och ner andra år. Ingen ansvarsfull pensionsförvaltare skulle därför placera hela sitt kapital på börsen.

Anledningen till det ser vi tydligt i år, när börsen har gått ner drygt 16 procent samtidigt som inflationen är ungefär 10 procent. Om alla pensionspengar skulle ha placerats på börsen, skulle landets pensionärer i år alltså ha fått se sin köpkraft minska med drygt 25 procent.

Är det okej att vissa pensionärer får 60–70 procents högre pension medan andra kanske till och med får lägre än nu, bara på grund av hur börsen utvecklades åren innan pension? Löntagare vill sällan riskera sin framtida livsinkomst. Löntagare vill dela risken med varandra, så att pensionen blir stabil och trygg. Detta för oss till den sista punkten:

Timbros idé är egentligen inte så dum, jag är mest kritisk mot inramningen och några detaljer. Även jag tycker att pensionerna borde vara högre, men vi måste då vara ärliga med vad det innebär fördelningsmässigt. Timbros förslag behöver bara modifieras en aning. Att alla löntagare individuellt skulle spara sin pensionsavsättning i fonder skulle leda till oacceptabel risk för den enskilda. Däremot kan man tänka sig att löntagarna kan samla sin pensionsavsättning gemensamt i fonder, för bättre riskspridning. Vi skulle också kunna använda dessa fonder för att löntagarna ska kunna utse representanter i företagens styrelser, då fonderna med tiden kan komma att få stora minoritetsposter (kanske till och med majoritetsposter) i många företag. Det här är ett förslag värt att fundera på. Rätt skött skulle det kunna öka vår frihet genom att ge fler en större makt över de viktiga ekonomiska beslut som fattas som påverkar vår vardag.

Jag är inte helt säker på vad fonderna bör kallas, men kanske något som börjar på L, som i Löntagare.

1. En variant kan förstås vara att det privata sparandet sker i andra länders aktier och fonder, så att Sveriges pensionärer kan leva på arbete som utförs i andra länder än Sverige och att kakan för just svenskar därmed växer.

2. Mitt förslag är att vuxna i arbetsför ålder som lever på kapitalavkasning, det vill säga andras arbete, är de som borde stå tilbaka för att öka pensionärernas konsumtionsmöjligheter.

3. Företag ägnar sig alltmer åt att öka utdelningarna och återköpa aktier för vinsten i stället för att investera i framtida produktion och produktivitetsförbättringar. Att fler köper aktier är inte en garant för att skapa mer investeringar.