Samhällsanalysen som ligger till grund för de politiska beslut som fattas i Sverige har sedan 1990-talet fastnat i en förenklad neoklassisk teorivärld där företag och entreprenörer är motorn i ekonomin. Där marknaden ser till att reala resurser utnyttjas till fullo och på effektivast möjliga sätt. Tyvärr har samhällsanalysen köpts också bland stora delar av den breda vänstern. Det har gjort vänstersidan defensiv, lett till acceptans av nedskärningar i välfärden och marknadiseringar av densamma. Det har lett till urholkade trygghetssystem, ökande ojämlikhet och att Socialdemokraterna övergav en politik för full sysselsättning på 1990-talet. Den enkla, men kraftfulla, insikten att det är arbetare (i bred bemärkelse) som står för värdeskapandet i ekonomin är en viktig pusselbit för att åter kunna vrida debatten från höger till vänster.
En av arbetsvärdelärans viktigaste insikter är att det som skapar ekonomiskt välstånd är arbete, inte en ständigt krympande statsskuld. Gränsen för vad staten kan göra sätts av vilka resurser som finns att tillgå. För samhällsekonomin är det viktigaste att alla tillgängliga resurser (arbete, kapital, naturresurser) används och används effektivt.1 Med denna insikt kan Socialdemokraterna lämna åtstramningspolitiken och återigen bli partiet för full sysselsättning. Vrångbilden att marknaden, lämnad på eget bevåg, kommer att skapa full sysselsättning har verkligheten förkastat sedan länge. Arbetslösheten har varit tre gånger så hög under den trettioårsperiod som gått sedan full sysselsättningspolitiken övergavs på 1990-talet jämfört med vad den var under de trettio år av full sysselsättningspolitik som föregick 1990-talet.
Genom insikten att det är arbete som är grunden för välståndet blir det också enklare att hörsamma Lena Sommestads uppmaning om att se socialpolitiken (vård, skola och omsorg) som något produktivt och värt att investera i. Inga samhällen kan bli rika utan breda investeringar i den (breda) arbetarklass som står för värdeskapandet.
Genom insikten att det är arbete som skapar värde kan vi återigen våga investera i vår gemensamma framtid. När arbetslösheten är hög leder budgetöverskott till ökad fattigdom både i dag och i framtiden. Arbetskraft som inte används i dag är för evigt bortslösad. Som samhälle har vi inte bara råd att investera i ett högre bostadsbyggande, utbyggd infrastruktur eller att öka tempot i klimatomställningen – vi blir rikare om vi gör detta.
Genom insikten att det är arbete som skapar värde kan vi också argumentera för det rättvisa i att fördela arbetets frukter mer jämlikt. Att stärka våra trygghetssystem vid sjukdom, ålderdom och arbetslöshet är en viktig del i detta. Tillsammans med full sysselsättning kommer det också att leda till en bättre förhandlingsposition för löntagarkollektivet, vilket kommer påverka löner och anställningsvillkor positivt. Lyckligtvis är det även positivt för välståndet i samhället. Det finns en mängd forskning som visar på högre löners välgörande effekt på produktivitetsutvecklingen, vilket jag sammanfattat i en kunskapsöversikt åt LO med titeln Hög vinst av höga löner. Emil Bustos har i sin forskning visat att högre löner leder till att företag ökar sina investeringar. Erling Barth, Alex Bryson och Harald Dale-Olsen har visat att ökad facklig organisationsgrad leder till högre löner och ökad produktivitet. Nils Redeker har också han i en forskningsartikel visat hur starkare fackföreningar leder till både högre löner och mer investeringar.
Genom att låta samhällsanalysen utgå från arbetsvärdeläran kan arbetarrörelsen kasta av sig den nyliberala tvångströjan och formulera en radikal politik för frihet och jämlikhet.
Läs min essä, Arbetets värde, för en beskrivning av arbetsvärdeläran och hur vi kan använda dess insikter för att återerövra berättelsen om hur vi skapar välstånd tillsammans. Essän finns bland annat att köpa på bokus, adlibris eller på Verbal förlag.
Både i fallet arbete och naturresurser innebär ett effektivt användande även att de används på ett hållbart sätt, så att människor inte slits ut eller naturresurser försvinner för framtida generationer.
Du skriver om frihet och jämlikhet. Hur ser du på argumentet, som från liberalt håll, om att det inte går att maximera frihet och (ekonomisk) jämlikhet med staten? För ju mer staten ska beskatta, bestämma och omfördela så blir det ju mindre frihet i ekonomisk och sociokulturell mening.
Dessutom, hur ser du på att svenska staten redan har över 400 myndigheter och centrala institutioner? Finns det sätt att öka friheten och jämlikheten genom att reducera storleken och kostnaderna för offentliga institutioner?
Jag har svårt att se att någon på allvar som i den vetenskapliga eller politiska samhällsdebatten skulle argumentera i stilen om att arbete inte skapar värde. Frågan är istället vad som menar med arbete. Jag har till exempel skrivit om hur framtidens utveckling kan betyda att kreativare skapar mer än arbetare. https://glibe.substack.com/p/klassparadoxet-kreativare-gor-redan