Två arbetslinjer – goda jobb-modellen och låglönelinjen
En viktig ingrediens för att öka välståndet är att föra en politik som gynnar framväxten av goda jobb. Goda jobb handlar om arbeten som erbjuder trygga anställningar, inflytande över arbetssituationen, bra arbetsvillkor och löner, samtidigt som de är utvecklande för individen.1 En politik som inte enbart inriktar sig mot full sysselsättning, utan också mot framväxten av just goda jobb, har flera positiva effekter. Fler goda jobb ökar jämlikheten i samhället och välståndet för det breda löntagarkollektivet. Samtidigt handlar framväxten av goda jobb inte enbart om omfördelning utan om att välståndet i hela samhället ökar.
För att fler goda jobb ska växa fram är det viktigt att lägstalönerna är relativt höga. Om lönerna är högre tvingas företag investera mer i framväxten av just goda jobb eftersom mindre produktiva jobb förlorar sin lönsamhet.2 Företag ökar också sin produktivitet när lägstalönerna höjs.3
Fackföreningarna har en nyckelroll i att se till att goda jobb växer fram medan arbeten med sämre villkor trängs undan. Forskning har visat att ökat facklig organisationsgrad inneburit ökad produktivitet och högre löner.4 En generös arbetslöshetsförsäkring är också viktig för att upprätthålla goda löner och arbetsvillkor. Den inkomsttrygghet för aktivt arbetssökande som en generös arbetslöshetsersättning ger innebär att den arbetslöse inte behöver acceptera oskäligt låga löner. Arbetslöshetsersättningen, tillsammans med den högre fackliga organisationsgrad en generös ersättning innebär, förbättrar också löntagares förhandlingsposition gentemot arbetsgivaren, vilket är positivt för löner och arbetsvillkor.
En hög organisationsgrad och starka fackförbund har, utöver sin roll för framväxten av goda jobb, en viktig roll för att samhället ska nå full sysselsättning. Det har på senare tid blivit allt tydligare att arbetsmarknaden inte fungerar som i de enkla nationalekonomiska modellerna av perfekt konkurrens. Snarare har företag betydande monopsonimakt. Monopsonimakt innebär att företagen – på grund av förhandlings- och/eller informationsövertag, svårighet för löntagare att hitta jobb, med mera – har lönesättande makt över sina anställda. Företag med monopsonimakt kommer att hålla nere sysselsättningen, eftersom företaget kan betala lägre löner när arbetslösheten är hög. Om företagen tvingas betala högre löner kommer värdet av att hålla ned sysselsättningen minska. Fackföreningar kan balansera upp maktobalansen mellan löntagare och företag och på så sätt förhandla fram bättre löner och villkor. Eftersom högre löner minskar värdet av att hålla nere sysselsättningen kan förbättrad förhandlingsposition för löntagare innebära både bättre arbetsvillkor och lägre arbetslöshet.5
En förutsättning för hög sysselsättningsgrad är också ett högt arbetskraftsdeltagande. Här har både starka fackförbund och en generös arbetslöshetsersättning viktiga roller. Ny forskning har visat att ojämlika löner har en negativ effekt på arbetskraftsdeltagandet för personer med relativt kort utbildning.6 Hög facklig organisationsgrad och en generös arbetslöshetsförsäkring som upprätthåller en mer jämlik lönebildning kan därmed också öka arbetskraftsdeltagandet.
Det finns även forskning som pekar mot att mer jämlika löner leder till högre arbetskraftsdeltagande och sysselsättningsgrad.7 Detta samband mellan högre jämlikhet och högre arbetskraftsdeltagande och sysselsättningsgrad går att se i statistiken för OECD-länderna (se diagram 1, där högre ojämlikhet - Gini - korrelerar med lägre sysselsättning och lägre arbetskraftsdeltagande).
Fackföreningar och en arbetslöshetsförsäkring som upprätthåller höga löner och ett högt arbetskraftsdeltagande är centralt, men inte tillräckligt, för en lyckad politik för full sysselsättning. För att det höga arbetskraftsdeltagandet ska omsättas i hög sysselsättning och låg arbetslöshet krävs också en expansiv finanspolitik, en aktiv arbetsmarknadspolitik och andra offentliga insatser som underlättar för människor att komma i arbete.8 Här har arbetsmarknadsutbildning och reguljär utbildning en särskilt viktig roll för att rusta arbetslösa till de nya arbeten som växer fram. På så sätt minskar arbetslösheten samtidigt som flaskhalsar investeras bort (vilket minskar inflationstrycket).
För att målen om fler goda jobb och ett ökat och mer jämlikt fördelat välstånd ska bli verklighet behövs ytterligare en komponent, nämligen offentligt finansierad välfärd. Henrik Jacobsen Kleven (2014) visar hur länder som i högre utsträckning offentligt finansierar välfärdstjänster som barn- och äldreomsorg, också har högre sysselsättningsgrad (se diagram 2).9 Det gäller framför allt sysselsättningsgraden för kvinnor. Detta kan förklaras av att billig barn- och äldreomsorg av hög kvalitet leder till att fler kan välja att arbeta i stället för att stanna hemma och ta hand om barn eller en äldre släkting. Eftersom offentligt finansierad välfärd ökar sysselsättningsgraden som mest hos kvinnor och personer med låga inkomster blir den samtidigt jämlikhetsskapande.
Det går att ställa upp två olika arbetslinjer mot varandra. Den ena, beskriven ovan, kan kallas goda jobb-modellen. Den andra är en modell som utgår från idén att skatten ska vara låg och att varken fackföreningar eller arbetslöshetsförsäkringen får leda till att lönerna pressas upp. Denna modell, som går ut på att jobben blir fler om löntagare accepterar lägre löner, kan kallas för låglönelinjen. Det är möjligt att en låglönepolitik kan leda till förhållandevis goda sysselsättningsresultat, men samtidigt kommer en sådan politik också innebära färre goda jobb och ett minskat och mer ojämlikt fördelat välstånd.
Låglönelinjen har, utöver de skador som minskad produktivitet, ökad ojämlikhet och fattigdom har på ett samhälle, ett inneboende problem. När arbetslöshetsersättningen sänks för att tvinga löntagare att acceptera lägre löner kommer löneojämlikheten att öka. När löneojämlikheten ökar och lägstalönerna sjunker kommer arbetskraftsdeltagandet att minska.10 Samtidigt kommer lägre löner minska efterfrågan i ekonomin och därigenom företagens investeringsvilja, vilket påverkar sysselsättningen och produktiviteten negativt. För att kompensera denna utveckling kommer det krävas fler försämringar för människor utan arbete för att åter tvinga ut dem på arbetsmarknaden. Dessa försämringar ökar ojämlikheten ytterligare och därmed sätts ytterligare press nedåt på arbetskraftsdeltagandet och sysselsättningen. Låglönelinjen arbetar därmed emot sig själv på ett sätt som gör målet om full sysselsättning och hög sysselsättningsgrad svårare att nå.
Goda jobb-modellen kan också sägas jobba emot sig själv i den mån en generös arbetslöshetsförsäkring riskerar att öka arbetslösheten. Denna farhåga är lyckligtvis något överdriven. Effekten av arbetslöshetsersättningen på arbetslösheten går dessutom att kompensera med aktiv arbetsmarknadspolitik samt med ett välfungerande system för kontroll och sanktioner. Samtidigt leder goda jobb-modellen till högre arbetskraftsdeltagande, vilket innebär att potentialen för hög sysselsättningsgrad är större med denna modell än med låglönelinjen.
Frågan är om låglönelinjen någonsin kan uppnå samma sysselsättningsnivåer som goda jobb-modellen. En jämförelse av sysselsättningen mellan de nordiska länderna och mer ojämlika länder, som USA, ger vid handen att det nog blir svårt att uppnå riktigt hög sysselsättning genom en låglönelinje som straffar arbetslösa (se diagram 1, ovan). Att låglönelinjen, med sina effekter som ökad fattigdom och ojämlikhet och framväxten av arbeten med sämre löner och villkor, har andra negativa följder än den sämre sysselsättningsgrad man kan förvänta sig jämfört med goda jobb-modellen är tyvärr också en självklarhet.
En politik för full sysselsättning, som fokuserar på att goda jobb ska växa fram är helt enkelt överlägsen högerns låglönelinje. För den som önskar ökat välstånd och en mer rättvis fördelning av frukterna av vårt arbete så är valet av politik enkelt.
På sikt ser jag gärna ökat inflytande över alla beslut som fattas av företaget, men det är en annan fråga som jag förhoppningsvis får tillfälle att återkomma till.
Acemoglu, Daron, 2001, Good Jobs versus Bad Jobs förklarar hur detta kan gå till genom att i en teoretisk sökmodell visa hur företag kan skapa ett underskott av goda jobb eftersom investeringskostnaderna för mer produktiva jobb är högre än för mindre produktiva samtidigt som vinsten av ”goda jobb” inte helt går till företagen, utan även kommer arbetarna till i form av bättre löner och villkor. Företagen underinvesterar därför i högproduktiva arbeten eftersom vinsterna delas med löntagarna och inte fullt ut går till företagen.
Se Riley, Rebecca och Chiara Rosazza Bondibene, 2017, Raising the standard: Minimum wages and firm productivity. Att löntagare blir mer produktiva när lönen är högre överensstämmer med så kallad effektivitetslöneteori och har påvisats empiriskt bland annat i Coviello m.fl., 2020, Minimum Wage and Individual Worker Productivity: Evidence from a Large US Retailer och Ku, Hyejin, 2020, Does Minimum Wage Increase Labor Productivity? Evidence from Piece Rate Workers.
Barth m.fl. 2020. Union density effects on productivity and wages.
Se Alan Manning, 2003, Monopsony in motion.
Se Wu, Pinghui. 2020. Wage Inequality and the Rise in Labor Force Exit: The Case of US Prime-aged Men. Det går inte att med denna forskning förklara varför arbetskraftsdeltagandet minskar på grund av ökad löneojämlikhet, men det finns studier som visar att minskad inkomst i relation till höginkomsttagare minskar tillfredställelse med arbetet (Card m.fl. 2012, Inequality at Work: The Effect of Peer Salaries on Job Satisfaction) och produktiviteten (Breza m.fl. 2018, The Morale Effect of Pay Inequality). Det har också visats (i experiment utförd i testmiljö) att lägre relativ lön minskar arbetskraftsutbudet (Bracha m fl 2015, Relative Pay and Labor Supply).
Barth, Erling och Karl Ove Moene, 2012, Employment as a Prize of Equality: A Descriptive Analysis. Nordic Journal of Working Life Studies.
Se t.ex. Cheung, Maria, Johan Egebark, Anders Forslund, Lisa Laun, Magnus Rödin och Johan Vikström, 2019, Does job search assistance reduce unemployment? Experimental evidence on displacement effects and mechanisms¸ Working paper 2019:25, IFAU för exempel på hur mer resurser till arbetsförmedlare kan sänka arbetslösheten utan kostnad för statens totala budget samt Card m.fl 2017, What Works? A Meta Analysis of Recent Active Labor Market Program Evaluations för en genomgång av aktiv arbetsmarknadspolitik och dess effekter för att sänka arbetslösheten.
Kleven, 2014, How Can Scandinavians Tax So Much?
Värdet av att vara i arbetskraften minskar givetvis om lönen som erbjuds i ett framtida arbete är låg. Värdet minskar ytterligare om en svag arbetslöshetsförsäkring gör så att inkomsttryggheten som annars kommer med ett arbete, minskar den också.