Sparande ≠ investeringar

I ett tidigare inlägg nämnde jag grunden i arbetsvärdeteorin, och hur den kan hjälpa oss att inse att välfärden inte ”lever” på privat produktion:

Arbete kommer först i produktionsprocessen. Utan arbete ingen produktion. Arbete kan skapa kapital, men kapital kan inte skapa arbete. Finns inga arbetare tillgängliga blir inget producerat. Finns inte kapital tillgängligt kan arbete läggas ned för att skapa kapital.

En annan lärdom vi kan dra av arbetsvärdeteorin är hur förhållandet mellan sparande och investeringar ser ut. Enligt det neoklassiska synsättet är det inte endast så att sparande = investeringar, utan att sparande krävs för att investeringar ska komma till stånd. Enligt denna syn är händelseförloppet följande: En person låter bli att konsumera delar av sin inkomst och får därmed pengar över. Detta sparande lånas sedan ut till någon som använder pengarna till att betala för investeringar. Den som sparar får sedan betalt för investeringen som den möjliggjort i form av ränta.

En motsatt bild av hur sparande = investeringar fungerar är att investeringar skapar sparande, snarare än tvärtom. Den som vill göra en investering behöver inte vänta på att du ska gå till banken med ditt sparkapital. I stället kan den som vill investera gå till banken och ta ett lån. När banken ger ut lånet skapas nya pengar i systemet och dessa används till investeringen. Per Lindvall förklarar detta i Arbetsvärlden:

Vinster och sparande i den privata sektorn är inte alls några frukter. Vårt ekonomiska system är helt enkelt inte uppbyggt så. Våra banker är heller inga förmedlare av vare sig frukt eller sparande. Våra betalningsmedel, det som vi trodde var frukt, skapar bankerna genom att ge ut lån.

Denna insikt ställer det ekonomiska systemet i ett helt annat ljus. Det omhuldade privata sparandet inklusive företagssektorn vinster blir då inget skapande av några nya finansiella frukter. Nej, dessa vinster (det fria kassaflödet) och detta sparande som får pengarna att växa på bankkontot matchas alltid av motsvarande fordringar på någon annan, nämligen de som har tagit ett lån i banken. Vinsterna och det finansiella sparandet skapar i sig därför inga nya resurser. Vinsterna och sparandet är i stället bara en rundflyttning av de fordringar som bankerna skapade när de gav ut sina lån. Någons betalningsöverskott matchas således alltid av någon annans underskott.

Innan vi reder ut vilken av dessa två motstående idéer som är korrekt vill jag gå tillbaka till grunden. Sparande ≠ investeringar, utan arbete = investeringar. Eftersom grunden för all produktion är arbete, innebär det att det också krävs arbete för att producera kapital (alltså investering i fysiskt kapital). Och för att arbete ska läggas ned för att producera kapital behövs omfördelning från produktionen av konsumtionsvaror till produktionen av kapital. Sparande måste inte vara en del i den ekvationen.

Tänk följande hypotetiska stat - Jordbruksunionen:

I Jordbruksunionen finns bara en konsumtionsvara, jordbruksprodukter, och en kapitalvara, jordbruksmaskiner. Jordbruksprodukterna konsumeras endast för att invånarna ska äta sig mätta. Om det för en individ tar åtta timmars jordbruksarbete för att täcka dagsbehovet så kan dygnets övriga sexton timmar ägnas åt fritid. Inga andra konsumtionsvaror finns. Jordbruksmaskiner är en investeringsvara och effektiviserar arbetet med att tillverka jordbruksprodukterna.

I denna stat finns inga pengar och det är staten som bestämmer hur mycket alla ska arbeta, med vad alla ska arbeta och det är dessutom staten som fördelar produktionsresultatet. Anta att det räcker att hälften av invånarna arbetar i jordbruket för att maten som produceras ska räcka till alla invånarna. Staten bestämmer då att hälften av invånarna får arbeta i jordbruket och andra hälften får arbeta med att producera jordbruksmaskiner. Staten samlar sedan in all mat som produceras i jordbruket och delar ut till alla invånarna, inklusive de som arbetar med att bygga jordbruksmaskiner. Jordbruksmaskinerna som byggs kommer under nästa generation att delas ut till de som arbetar i jordbruket.

Denna fördelning kommer innebära att nästa generation, som då har jordbruksmaskiner, inte behöver lägga ned lika mycket arbetstid som nuvarande generation för att producera mat som räcker till alla. Jordbruksmaskinerna är därför att betrakta som en investering (eller kapitalbildning). Denna investering sker utan att det någonstans finns några människor som sparar någonting. Det som hänt är att staten omfördelat de konsumtionsvaror som producerats för att de som arbetar med att producera investeringsvaror ska kunna göra så utan att svälta.

Investeringar sker genom att arbetskraft förläggs till att tillverka investeringsvaror i stället för konsumtionsvaror och detta möjliggörs genom att de konsumtionsvaror som produceras i ekonomin omfördelas. Nivån på investeringar bestäms av hur stor andel av arbetskraften som arbetar med investeringar.

Det som behövs för investeringar är således att resurser omfördelas till de som arbetar med att producera morgondagens kapital. Denna omfördelning kan ske via privat sparande som sedan blir till lån (eller tvärtom), men kan också ske via skatter eller att staten trycker nya pengar.

Så vilket kommer först? Sparande eller investeringar? Är vi i ett läge med full sysselsättning så innebär ökade investeringar att arbetskraft måste flyttas från produktion av konsumtionsvaror till produktion av kapital. Det i sin tur innebär att det blir mindre att konsumera i dag, vilket leder till att vi behöver minska konsumtionen (spara). I en full sysselsättningsekonomi kommer det alltså vara så att ökade investeringar med nödvändighet leder till ökat sparande (investeringar ger sparande, snarare än tvärtom). Men så länge det finns arbetskraft att tillgå, det vill säga arbetslöshet, är det möjligt att öka investeringstakten utan att öka sparandet (minska konsumtionen).

Om Jordbruksunionen, i exemplet ovan, har två arbetslösa invånare kan en av dem börja arbeta med att producera investeringsvaror och den totala konsumtionen kommer vara oförändrad, eftersom lika många som tidigare producerar konsumtionsvaror och all produktion delas lika. Om Jordbruksunionen bestämmer att arbetslösa ska få en mindre andel av konsumtionsvarorna som produceras kommer det faktum att ytterligare en person arbetar – och därmed får en större andel av landets produktion än tidigare – leda till att de som redan arbetar får dela på färre konsumtionsvaror. Den totala konsumtionen per capita har inte ändrats, endast fördelningen. Men bestämmer Jordbruksunionen att en av de två arbetslösa ska arbeta med att producera investeringsvaror och den andra av de två arbetslösa ska arbeta med att producera konsumtionsvaror så minskar ingens konsumtion, i stället ökar konsumtionen per capita och mer investeringar blir gjorda. (Det här är för övrigt argumentet för att staten kan öka välståndet på både kort och lång sikt genom att höja efterfrågan i ekonomin).

Varför är detta intressant? Jo, av anledningen som antyds i citatet av Per Lindvall. Det privata sparandet är inte den dygd som den utger sig för att vara. Det är inte det ”strävsamma sparandet” eller företagens vinster som leder till ökad kapitalbildning och tillväxt i framtiden. Det slår därmed hål på ytterligare en av verklighetsbeskrivningarna i neoklassisk nationalekonomi som sätter kapitalägaren i första rummet. När vi ser sparande som en förutsättning för investeringar blir det också lätt att se den som lever på ränta (det vill säga andras arbete) som produktiv och väl förtjänt av sin avkastning. Denna person har trots allt sparat pengar och därmed möjliggjort investeringar. Men om detta inte längre kan ses som en korrekt beskrivning av verkligheten blir det också mer tveksamt att belöna den som lever på kapitalinkomster över den som lever på att arbeta på det sätt som sker i samhället i dag.

Det slår också hål på idén att höga vinster i det privata näringslivet nödvändigtvis innebär mer investeringar och därmed ökat välstånd i framtiden. När vi förstår att så inte längre behöver vara fallet försvagas försvaret av höga vinster och låga bolags- och kapitalskatter.

Sidonotering: Att någon sparar är för övrigt ingen garanti för att investeringar sker. Det du sparar kan lika väl användas av någon annan i dag för att konsumera mer konsumtionsvaror, snarare än för att få arbetstid över till att producera investeringsvaror. Sparande kan också användas i icke-produktiva investeringar, som köp av mark med förhoppning om ökat värde i framtiden.

Men i verkligheten finns det också olika sorters sparande. Om du är en bonde och sparar en del av skörden för att kunna så åkern på nytt är det sparandet att betrakta som en investering. Om samma bonde, för att spara in på arbetskraftskostnaden, i stället låter bli att så för en ny skörd har knappast en investering gjorts i och med sparandet.

Som individ kan du spara genom att lägga pengar på hög hemma och använda dem för att konsumera i ett senare skede, men för samhället leder inte nödvändigtvis denna typ av sparande till en investering.