Självförsörjningsgrad, hyvling och arbetets värde
Enligt regeringens uträkningar har ungefär en halv miljon löntagare så pass låga löner att de inte betraktas som självförsörjande. Det handlar om personer som tjänar mindre än 19 050 kronor i månaden (eller mindre än tre inkomstbasbelopp). Att många av dessa trots detta försörjer sig själva, vilket gör begreppet något märkligt, gör inte upptäckten mindre viktig. Det är förstås en stor skandal att så många företag har så pass dåliga villkor när det kommer till löner och arbetstider. Det är utmärkt av regeringen att den lyfter detta faktum. Dessutom innebär det ett massivt slöseri på resurser som gör oss alla fattigare.
Ur det enskilda företagets perspektiv kan till exempel hyvling och precisionsscheman vara rationellt och ge en billigare användning av arbetskraft då löntagarna står standby utan lön utifall att företaget behöver några extra timmars arbete. Men varje timme en löntagare står redo att arbeta utan att faktiskt arbeta är en timme av förslösad produktion, då inget av värde skapas trots att det finns en möjlighet.1 Ur samhällets perspektiv vore det därför bättre om företagen inte kunde hyvla eller använda sig av ”precisionsbemanning” utan att betala för tiden löntagaren hålls utanför produktion. Är företaget effektivt och skapar stora värden är det förstås inget problem om löntagarna får en heltidslön trots att företaget generellt inte behöver den anställdes produktion under hela arbetstiden.
Har ett företag däremot inte råd att anställa på heltid, bara för att arbetet ibland under arbetsdagen inte behövs till 100 %, så är produktionen på företaget inte tillräckligt värdefullt för att det ur samhällets synvinkel ska vara värdefullt att subventioneras av obetald arbetstid. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv vore det bättre för välståndet om arbetaren då använder sin arbetstid till mer värdeskapande produktion.
Precis som låglönekonkurrens leder till lägre produktivitet, sämre konkurrenskraft och urholkat välstånd kommer konkurrens via ”precisionsbemanning” där löntagare står redo att arbeta, utan att faktiskt arbeta, leda till detsamma. Arbetskraft som inte används är förslösad produktion, oavsett om den är arbetslös, undersysselsatt eller sysselsatt i ett lågproduktivt företag.
Vi vet också tillräckligt mycket om arbetsmarknadens funktionssätt och företagens förhandlingsstyrka gentemot enskilda löntagare för att inte tro på amsagor om att löntagare som utsätts för hyvling eller precisionsbemanning av sig själva kommer att finna jobb som bättre använder sig av deras produktivitet utan att vi som samhälle sätter stopp för beteendet. Det må vara via facklig förhandling eller statliga regleringar, vilket vi finner bäst. Vi bör helt enkelt tacka regeringen för att de pekat ut ett akut problem för välståndet och produktiviteten i samhället. Nu väntar vi bara på mer arbetarvänlig politik, som stärker löntagarnas förhandlingsposition och möjlighet att få ett stopp på resursslöseriet. Tyvärr tror jag att vi kommer att få vänta länge.
För en fördjupad diskussion om värdeskapande och vad det innebär för hur vi bör utforma samhället, läs min essä Arbetets värde. Finns bland annat här: https://verbalforlag.se/bocker/arbetets-varde/
Läs mer om essän här: https://intemakroekonommen.substack.com/p/arbetets-varde
Lyssna på podden Starta pressarna, här: https://www.aftonbladet.se/ledare/a/GyllrV/utan-arbetare-ingen-elon-musk
Notera att detta resonemang och resonemanget genom hela texten handlar om löntagare som är redo och villiga att arbeta. En generell sänkning av heltidsmåttet, initierat av löntagarna, är till skillnad från hyvling inte ett resursslöseri, eftersom det ger människor frihet att använda sin tid efter eget huvud.