Sagan om när Riksbanken ville göra människor arbetslösa
Nu när julen närmar sig, och Lucia ligger bakom oss, tänkte jag att det kunde vara på sin plats att berätta en liten julsaga. Sagan börjar som de allra flesta sagor, men slutar kanske inte lika sagolikt. Nåväl, låt oss börja.
Det var en gång ett land långt, långt bort (men närmare än man kan tro) som hade drabbats av många plågor. Elpriset var högt. Inte för att landet producerade för lite eller för dyr el, utan för att landet hade ett grannland som producerade för lite och som i sin tur hade ett grannland som slutat sälja billig el. Vårt land, som sagan handlar om, var ett generöst land och erbjöd därför mycket av sin el till grannlandet, trots att det gjorde det egna folket fattigare.1
I vårt land kunde det kännas som att folket eldade med sedlar för att få upp värmen i sina stugor och i sina ugnar där de satte in julskinkan och bakade sina pepparkakor. Och för företagen som också använde el blev det mycket dyrare och de kände sig därför nödgade att höja sina priser.2 Den dyra elen innebar därför att alla priser plötsligt ökade väldigt mycket och gjorde folket i det lilla landet, långt borta, väldigt fattiga.
Nu fanns det i det lilla landet lyckligtvis en viktig institution, Riksens Ständers Bank, som hade till uppgift att hålla priserna låga. Det enda problemet var att denna institution inte kunde påverka elpriset, vilket var orsaken till de höga priserna. Men denna institution hade en chef vid namn Rolf-Björn, som i egenskap av chef över Riksens Ständers Bank var riksämbetsman, och Rolf-Björn hade kommit på en lösning.
En dag samlade Rolf-Björn alla landets invånare på torget och ställde upp dem på en lång rad. Sedan pekade han på en undersköterska och sade:
”Du måste sluta jobba.”
”Det var märkligt”, tänkte undersköterskan, ”nog har åldringarna på äldreboendet fortfarande behov av min hjälp, även när elen är dyr?”
Men undersköterskan gjorde som riksämbetsmannen sade, för riksämbetsmannen bestämde och ingen bestämde över riksämbetsmannen.
Sedan pekade Rolf-Björn på en kirurg och sade:
”Du får inte jobba mer i år.”
”Det var tråkigt,” tänkte kirurgen, ”jag som har en massa operationer inbokade och en stor vårdskuld att beta av efter pandemin vi nyligen drabbades av.”
Men kirurgen gjorde som chefen för Riksens Ständers Bank sade, för Riksens Ständers bank bestämde och ingen bestämde över Riksens Ständers Bank.
Sedan pekade Rolf-Björn på en elektriker som jobbade med att installera solceller, och sade:
”Du måste genast sluta upp med din sysselsättning.”
Elektrikern, som var en ganska klok karl vid namn Lars-Olof, eller LO bland vänner, tänkte att det där lät inte riktigt klokt, så han sade:
”Jag har fulla orderböcker och är anställd för att hjälpa till och installera solceller från norr till söder i vårt avlånga land. Kommer inte elpriset fortsätta att vara högt om jag inte får se till att vi sätter upp fler solcellspaneler?”
Och Rolf-Björn, som inte var så dum han heller, tänkte efter och svarade:
”Jo, det har du rätt i. Vi tänker fortfarande tvinga dig att sluta jobba, men om riksskattmästaren vill ge dig ett särskilt godkännande kan du trots allt fortsätta. Men det gäller bara dig, och inte de andra, för riksskattmästaren bestämmer förvisso mycket, men han bestämmer inte över oss, utan vi bestämmer över honom.”
Lars-Olof tyckte att detta lät lite märkligt, och även om det var bättre än inget kunde han inte låta bli att ta upp något som skavde i honom:
”Men undersköterskan och kirurgen? De utför nyttigt arbete som gör att vi alla mår bättre. De skapar värde för oss alla, oavsett elpris. Varför ska de sluta jobba bara för att elen är dyr? Vad har vi för nytta av det?”
”Jo, ser du,” sade Rolf-Björn, som började bli varm i kläderna ”det är för att vi bryr oss om det genomsnittliga priset på alla varor, så även om elen är dyr och vi inget kan göra åt det, kan vi tvinga er att sluta arbeta, så att ni konsumerar mindre och andra priser därför kan bli lite lägre. Framför allt priset på arbete.”
”Men då blir vi fattigare,” replikerade Lars-Olof, ”när vi producerar mindre och konsumerar mindre, även om priset också blir lite lägre.”
”Så är det, svarade riksämbetsmannen, men mitt jobb är inte att göra er rika, det är att hålla priserna på en låg nivå, och om jag för att göra det måste tvinga er att både producera mindre och konsumera mindre, får det bli så.”
Lars-Olof, som vi redan berättat var en ganska klok karl, blev nedslagen av detta uppochnedvända resonemang. Han kliade sig i skägget och gick hem för att hoppas på att riksskattmästaren åtminstone skulle låta honom arbeta, så att elpriset kunde sjunka någon gång och Riksens Ständers Bank då kunde tillåta även hans kamrater att arbeta igen. Men hans förhoppning var inte stor, för även om Rolf-Björn inte var så dum, så var han samtidigt inte riktigt klok, och riksskattmästaren, som trodde att arbete gick att spara på en bank (eller i en lada) var inte mycket bättre.
Så gick det till, när Riksens Ständers Bank i juletider bestämde att eftersom elpriset var högt var invånarna i det lilla landet tvungna att sluta arbeta för att färre varor och tjänster skulle bli producerade, och priserna på andra varor än el kunde sjunka lite, som kompensation för att Riksens Ständers Bank inte kunde rå på elpriset. Så gick det till när ämbetsmannen Rolf-Björn trodde att lösningen på höga elpriser var att minska produktionen av andra varor och i stället låta människor gå arbetslösa i jul.
Egentligen var det inte att landet skickade el till grannlandet som gjorde det fattigare, utan att man bestämt sig att alla skulle betala så mycket för elen, trots att den var billig att producera. Men det är en berättelse som passar i en annan saga.
Egentligen gick det bra för många företag, som hade passat på att höja priserna mer än deras kostnader hade ökat. Nöjda med sin höga vinstandel ville de vare sig hålla igen på prisökningarna eller låta lönerna följa med, trots att de hade råd, och det egentligen hade tjänat ekonomin väl. Men även denna berättelse är en del av en annan saga. Låt oss ta en sak i taget.