Planekonomi – förtryckande femårsplaner eller en mer välplanerad ekonomi?
Planekonomi har av naturliga skäl fått dåligt rykte, men vad innebär det egentligen att planera ekonomin? När vi tänker på en mer planerad ekonomi går tankarna nog oftare till planekonomiska femårsplaner än till välfärden som också planeras utanför marknadens prismekanismer. Faktum är att vi i dag behöver mer planekonomi. Vi behöver en mer planerad ekonomi för att öka människors frihet och välstånd.
Till att börja med ska sägas att även privata företag planerar ekonomin. Jag definierar här planering som beslut om vad och hur mycket som ska produceras (och hur) utan att använda sig av marknadens prismekanismer. Externt konkurrerar privata företag (i olika utsträckning) med varandra och agerar på en marknad där de reagerar på prisförändringar, men internt inom företaget planeras verksamheten oftast utan prismekanismer.1 Skillnaden är att det är färre som får vara med och besluta om planerna:
Secondly, market power exists, and it is not, as Schumpeter argued, temporary. Larger firms have more market power, and therefore more power to plan …
… Neoliberalism didn’t mean a shift towards less planning, it simply meant a change in the nature of that planning: organised labour was pushed out, and state planning was reoriented towards supporting the needs of capital in general, and of finance capital in particular.
Men om vi i diskussionen av planekonomi håller oss till samhällelig, eller demokratisk, planering så finns även här många varianter. Välfärden är ett exempel på hur vi planerar ekonomin utanför marknads- och prismekanismer. Utbildning ska erbjudas jämlikt, vård och omsorg (ska) ges efter behov, vilket kräver planering för att lyckas genomföra. Behoven behöver beräknas och prognosticeras för att produktionen ska kunna möta dessa. Allmännyttiga bostadsbolag, förut till för att bygga och tillhandahålla billiga hyresrätter, är ett annat sätt att planera delar av ekonomin. Man väntade inte på att bostadspriserna skulle öka som en signal för ökat byggbehov, utan siktade på en hög och stabil byggtakt, oavsett konjunktur. En del i denna planering var att ge bostadsproduktion stöd i form av förmånliga lån för att kunna hålla nere bostadspriserna och hyrorna. Statlig utbyggnad av kraftproduktion och elnät är också en del av samhällelig planering av ekonomin.
Det finns en röd tråd i dessa exempel på planerad ekonomi: nämligen att alla via nyliberala ideologiska experiment på olika sätt avvikit från tidigare planering till förmån för att försöka styra med hjälp av prismekanismer, kvasimarknader och ibland rena privatiseringar.
I skolan har man gjort det omöjligt för kommunerna att planera skolverksamheten genom införandet av fri etablering för friskolor och skilda antagningsprocedurer till skolorna. Samtidigt har man i Sverige, detta prismekanismernas mecka, valt att överkompensera de privata bolag vars etablering omöjliggör planering. Detta leder till dubbelt ökade kostnader.
Ett av många exempel från sjukvården är hur ett fastläkarsystem, med erfarenhet från Norge, leder till minskad risk för dödlighet, akuta inläggningar och akutbesök. Men i Sverige har vi valt valfrihet framför planerbarhet:
Andra exempel är vårdvalen som innebär fri etablering inom många områden av vården vilket styckar upp den regionalt drivna verksamheten och försvårar planering, minskar kontinuiteten för patienterna, gör vården dyrare och försvårar utbildning inom många specialiteter.
Allmännyttan som den tidigare fungerade var ett utmärkt exempel på planerad ekonomi. Enligt den Bostadssociala utredningen från 1945 skulle de kommunala allmännyttiga bostadsföretagen se till att det blev en jämn och hög nivå på bostadsproduktionen och att hyrorna skulle hållas låga. Nu ska i stället allmännyttan agera affärsmässigt, med kända resultat för utbudet av hyresrätter med rimliga hyror. Samtidigt har staten dragit sig tillbaka från sin aktiva roll i bostadspolitiken och skulle vi gå ännu längre och införa ännu tydligare marknadsmässiga prismekanismer (marknadshyror) skulle situationen bli än värre.
Vår elproduktion och distribution är fortfarande planerad. Några skillnader nu, mot förr, är att delar av elnäten, trots att de är naturliga monopol, ägs av privata företag – något som riskerat underhållet, gjort elnätsavgiften dyrare och försämrat arbetsmiljön. Vattenfall ska, sedan sin bolagisering 1992, agera på affärsmässiga villkor. Det innebär att Vattenfall inte längre tar ett samhällsekonomiskt, utan affärsmässigt, ansvar för sin verksamhet. Resultatet riskerar att bli spännande investeringar i kolkraft i Tyskland och Nederländerna och mindre fokus på stabil och hög elproduktion i Sverige. Andra resultat kan bli att Vattenfall lägger ned elproduktion på kommersiella grunder, även om det innebär en samhällsekonomisk kostnad att lägga ned.
Vi behöver öka den demokratiska planeringen av ekonomin. Planering kan vara direkt (produktion i egen regi via välfärden), mindre direkt (direkta investeringar genom till exempel pensionsfonder) eller indirekt (indirekt stöd till privata investeringar via exempelvis en grön investeringsbank). Gemensamt är att om vi planerar bättre och låter demokratin få kontroll över större delar av ekonomin än i dag, så kommer välståndet att öka.
Om vi återtar kontrollen över skolan kan vi komma ifrån enskilda skolors omöjliga situation att planera under ett antagningssystem där (framför allt) kommunala skolor i början av terminen inte vet hur många av de antagna som faktiskt ska gå i skolan (en del kommer lämna till friskolor, en del kommer att tillkomma). Skolbudgeten blir lättare att sätta och resurserna kan fördelas mer effektivt om inte fri etablering leder till att det plötsligt startar en friskola som tar hundratals elever från andra skolor. Sjukvården skulle fungera bättre för patienterna, med ökad kontinuitet, och personalbristen skulle minska när antalet utbildade specialister ökar om vi inte splittrar upp verksamheten på tiotals olika vårdval. Välfärden behöver dessutom mer resurser generellt, vilket innebär att en större del av ekonomin behöver vara en demokratiskt planerad ekonomi.
Pensionsfonderna är en annan del av vår ekonomi som inte planeras i den utsträckning som skulle vara möjlig. Det handlar om mer än 2 000 miljarder kronor som placeras med hög avkastning som mål, i stället för efter samhällsekonomiska mål. Vi har hamnat i ett ekonomiskt styrsystem där företag sätter aktieägaren främst (shareholder value). Företag ägnar sig därmed alltmer åt att öka utdelningarna och återköpa aktier för vinsten i stället för att investera i framtida produktion och produktivitetsförbättringar. Det innebär att pensionsfonderna som investerar enligt devisen ”hög och stabil utdelning” bidrar till att försvaga förmågan att betala generösa pensioner i framtiden. Utdelningar i dag, i stället för investeringar, kommer leda till lägre produktivitet i framtiden. I stället för att passivt äga aktier borde pensionsfonderna aktivt agera för att stötta och skapa investeringar. Hyresrätter (även sådana med billig hyra) skulle exempelvis kunna vara en stabil lågriskinvestering för pensionsfonder. Det skulle kunna göras i samarbete med en allmännytta som slutar leka marknad och affärsmässighet och återigen tar på sig att tänka samhällsekonomisk i stället för bokföringsekonomisk lönsamhet. Detsamma gäller investeringar i infrastruktur. Minskad bostadsbrist, bättre infrastruktur och elförsörjning skulle samtidigt vara bra för ekonomin som helhet och därmed göra det lättare för oss att i framtiden betala rimliga pensioner.
Det finns flera områden där vi skulle behöva öka planeringen av ekonomin. Ett stort politikområde som behöver mer planering för att lyckas är klimatomställningen. Prismekanismer räcker inte här, eftersom de gör omställningen oacceptabelt dyr för många. I stället behövs en genomtänkt investeringsplan, där en grön investeringsbank skulle kunna vara en del i att rikta privat produktion rätt.
Planering behövs där vi vill ha fördelning efter behov (vård och omsorg), där jämlik tillgång är mer effektiv (utbildning), där vi har naturliga monopol (el, järnväg) eller stark marknadskoncentration av få privata företag (bank/finans) och där vi behöver göra stora långsiktiga investeringar (klimatomställningen). Bostäder är ett spännande fall, då nya bostadsområden kräver infrastruktur och tillgång till välfärd vilket gör att det krävs planering för utbyggnad.
Att välståndet ökar om skolan, vården och omsorgen slutar leka marknad har blivit en självklarhet för allt fler. Behovet av planering inom områden som är av monopolnatur – eldistribution (i viss del produktion), vattenförsörjning, järnväg, med mera – borde vara naturligt, men tyvärr har alltför mycket av detta privatiserats eller börjat styras efter affärsmässiga principer i stället för samhällsekonomiska.
Hur ökar friheten av en mer demokratisk planering utanför marknadsmekanismerna? Friheten ökar när vi är många som tillsammans kan fatta beslut som rör vår framtid. Frihet är inte en individuell egenskap. Frihet uppstår i gemenskaper – det är meningslöst att diskutera frihet om du är ensam på en öde ö. Frihet existerar i relation till andra och innebär en ökad kontroll över ens liv. Friheten ökar därför för flertalet om vi är många som får vara med och fatta beslut om vad och hur saker ska produceras och detta inte överlämnas till ett fåtal kapitalägare.
En mer välplanerad ekonomi ger ökat välstånd och ökad frihet, helt enkelt.
Så är åtminstone tanken, många företag har tillräcklig marknadsmakt för att själva påverka priser, inte enbart reagera på prisförändringar. Andra är av åsikten att företag inte så mycket reagerar på prisförändringar, som förändringar i efterfrågad kvantitet – vilket ger en annorlunda syn på ekonomin, men ligger utanför detta ämne. Det är för övrigt den interna planeringen hos stora privata bolag, som Amazon, som fått vissa att tänka sig att vi skulle kunna planera hela ekonomin utanför prismekanismer. Amazons ekonomi är trots allt större än flera länders och internt är Amazon väldigt centralplanerat.