Pengar, produktion och perfekt information (del 1)

Del 1 – Om pengar, osäkerhet och koordineringsproblem

I två texter provtänker jag kring brister inom den moderna (neoklassiska) nationalekonomin och vilka konsekvenser det har för verklighetsanknytningen i de teoretiska modeller som lärs ut. I denna första del argumenterar jag för att sättet pengar tänks bort som en del av den reala ekonomin inom den nationalekonomiska vetenskapen har negativa konsekvenser för de teoretiska modeller som sätter ramarna för vårt ekonomiska tänkande. I stället för att teorin har sin utgångspunkt i en värld där pengar existerar inleds teoribygget i en värld av bytesekonomi där produktionen är bestämd på förhand. Detta fungerar endast om ekonomin befinner sig i eller rör sig mot jämvikt och vi har perfekt information. Dessa teorier påverkar praktisk ekonomisk politik på ett sätt som gör oss alla fattigare än nödvändigt.

Inom nationalekonomin finns en förkärlek för att börja beskrivningen av världen i en bytesekonomi. Vi ska tänka oss en värld där vi byter potatis mot spik, äpplen mot hammare, osv. Tänk vad mycket lättare dessa byten blir om vi introducerar pengar till ekvationen. Då behöver jag inte längre hitta en person som både har ett överskott av spikar och samtidigt har ett behov av fler äpplen för att ett byte ska komma till stånd. Med pengar räcker det att jag säljer äpplen till vem som än vill ha äpplen och sedan använder pengarna för att köpa spikar av vem som helst som råkar ha några över, oavsett om den senare vill köpa äpplen eller något annat för pengarna. Adam Smith (1776, s 67) använde sig av analogin för att förklara hur varor prissätts:

If, among a nation of hunters, for example, it usually costs twice the labour to kill a beaver which it does to kill a deer, one beaver should naturally exchange for or be worth two deer.

Moderna läroböcker fortsätter att använda bytesekonomi som pedagogiskt grepp. En av de makroekonomiska läroböcker jag använde som student (Mankiw och Taylor, 2008, s 95) skriver till exempel följande:

To understand better the functions of money, try to imagine an economy without it: a barter economy. In such a world, trade requires the double coincidence of wants … A barter economy permits only simple transactions … In a complex, modern economy, trade is usually indirect and requires the use of money.

Beskrivningen är dock en saga. Redan Joan Robinson (1962, s 27-28) visade hur Adam Smiths exempel endast är en skildring av en låtsasvärld:

Adam Smith’s story of the beavers and deer has no warrant either analytical or historical. He derived it from moral preconceptions. That is how it ought to have been. The hunters were living in an idyllic past when the economic system was morally satisfactory … As a theory of prices this is rather simple-minded, but it is doubtful whether the doctrines taught nowadays, though so much more elaborate, are any more penetrating.

David Graeber (2012) förklarar i boken Skuld. De första 5 000 åren. att dessa typer av bytessamhällen aldrig har existerat. I små samhällen, hör och häpna, delade man i stället vanligen på det som producerades.

Pengar är förstås förträffligt för att underlätta transaktioner, men den ”historiska” beskrivningen av en övergång från ett bytessamhälle till ett samhälle med pengar är ren obskurantism. Det handlar inte endast om att historieskrivningen brister, utan allvarliga och felaktiga idéer om hur ekonomin fungerar uppstår i spåret av denna verklighetsbeskrivning. Felet har sin grund i att tro att pengar endast är ett medium som inte i sig självt har någon direkt påverkan på ekonomin.

Produktionen existerar redan i denna värld, där varor byts mot varandra till bestämda relativpriser och pengar läggs till modellen först i efterhand. Att starta teorin i en bytesekonomi leder till självreglerande marknader och en ekonomi i jämvikt. En jämvikt som innebär full sysselsättning, att alla varor har fasta relativpriser och att utbudet matchar efterfrågan på alla marknader. Trots förståelsen för att man inte alltid är i denna jämvikt är jämviktspositionen en (ofta outtalad) utgångspunkt för teorin. Vi luras därmed att tro att pengar inte har någon annan funktion än att underlätta byten av redan producerade varor i tid och rum.

Detta leder till en teori med en ideologisk slagsida eftersom staten i normalfallet endast kan anta rollen att omfördela vad den privata sektorn, via marknadskrafterna, effektivt producerar. En omfördelning som kommer med en ekonomisk kostnad i form av lägre produktion.¹ Detta stämmer inte, utan pengar har i sig själva reella effekter på hur ekonomin fungerar och marknader är drabbade av både osäkerhet och koordineringsproblem som leder till att de inte av sig själva genererar den mest effektiva utkomsten eller fullt utnyttjande av alla resurser (inklusive arbetskraft).

I frågan om hur lätt det är för ekonomin att av sig själv röra sig mot sin jämvikt sätter bytesekonomi som utgångspunkt för analysen käppar i hjulet för det nationalekonomiska tänkandet. Man inbillar sig att marknaden kommer att ge tillräcklig information för att ekonomin ska röra sig mot en jämvikt kännetecknad av full sysselsättning.

I en värld baserad på bytesekonomi kan vi nämligen tänka oss en modell av ekonomin bestående av två typer av varor: arbete och en konsumtionsvara. Då det inte finns en mellanhand i form av pengar kommer ett tillstånd utanför jämvikt direkt kunna justeras eftersom betalningen för arbetet är själva den vara som arbetet producerar. Därmed kan en arbetslös erbjuda sitt arbete till en för arbetsgivaren acceptabel lön och denna kommer att acceptera erbjudandet eftersom arbetsgivaren vet att varan som produceras av arbetet är efterfrågad och direkt kommer att säljas (eftersom varan är själva betalningen).

När vi lägger till pengar ändras spelplanen. En arbetslös kan tänka sig att jobba för den av marknaden givna lönen, men arbetsgivaren har inga garantier för att det som produceras kommer att efterfrågas, och anställer därför inte. Arbetsgivaren skulle kunna tänka sig att sälja fler varor för det av marknaden givna priset, men den arbetslöse har inte tillräcklig inkomst för att efterfråga varan. Innan den arbetslöse anställs för att producera denna större mängd varor kommer inte efterfrågan för varorna att finnas. Vi har hamnat utanför jämvikt, utan någon given väg tillbaka.² Detta är ett koordineringsproblem som marknaden inte nödvändigtvis kommer att lösa av sig själv. Den (i neoklassisk teori) självklara vägen om sänkta löner för att få företagen att anställa de arbetslösa som vill ha arbete riskerar att leda till lägre efterfrågan, ett utbud som därefter överstiger efterfrågan och arbetsgivare som säger upp anställda för att få ned utbudet till den nya lägre efterfrågan.

Pengar introducerar därtill en stor dos osäkerhet i ekonomin som inte fanns där i låtsasvärlden då vi endast bytte varor med varandra. När vi bara har varor och inga pengar så sparar vi varor, säg potatisar, till framtiden. Genom att spara potatisar vet vi att det kommer att finnas fler potatisar i framtiden. När vi sparar pengar i stället för varor kan vi inte längre vara säkra på att detta förhållande stämmer. Jag kan spara pengar till morgondagen, men huruvida det innebär att jag kan få tag på mer potatis eller inte är osäkert. Det beror på om det produceras mer potatis i framtiden eller inte. Om inte kommer mina sparade pengar att vara mindre värda. Vi vet inte heller vad, om något, som kommer att efterfrågas för de sparade pengarna.

I nationalekonomins huvudfåra tänker man bort denna osäkerhet. En orsak till att man tänker bort osäkerheten är en felaktig tolkning av bokföringsidentiteten att sparande = investeringar (S=I). Eftersom S=I kommer investeringarna att öka lika mycket som sparandet ökar. Därmed kommer den framtida produktionen att vara känd på förhand. Produktionen i framtiden kommer därtill att öka och möjligheten att köpa fler potatisar i framtiden för mina sparade pengar kommer att bestå även i pengavärlden.

Det stämmer förvisso att S=I (det är trots allt en bokföringsidentitet) men det innebär inte att ökat sparande leder till mer investeringar. Om jag sparar pengar innebär det att jag konsumerar mindre, vilket innebär att inkomsten för den person jag annars hade köpt varor av minskar.³ Ekonomin krymper således i takt med sparandet och även om sparkvoten då är högre kan den totala nivån på sparandet vara samma som innan (eller t.o.m. lägre).⁴ Vi kan mycket väl hamna i en situation där människor ökar sitt sparande (på grund av osäkerhet inför framtiden) samtidigt som investeringarna minskar (på grund av osäkerhet om den möjliga avkastningen i framtiden). Eller som Keynes (1936, s 182) skrev:

An act of individual saving means – so to speak – a decision not to have dinner today. But it does not necessitate a decision to have dinner or to buy a pair of boots a week hence or a year hence or to consume any specified thing at any specified date. Thus it depresses the business of preparing today’s dinner without stimulating the business of making ready some future act of consumption. It is not a substitution of future consumption-demand for present consumption-demand – it is a net diminution of such demand.

Inom neoklassisk nationalekonomi har man tyvärr glömt bort Keynes insikter och antar att sparande ger investeringar, samt att räntan är det pris som ger en jämvikt mellan sparande och investeringar. J.W. Mason (2024) förklarar hur denna syn på sparande förutsätter att produktionen redan existerar – det vill säga man förutsätter en värld där ekonomin är i jämvikt och den enda fråga som existerar att besvara är hur resurserna ska fördelas.

The idea of the interest rate as the price of saving assumes, as I mentioned before, that output already exists to be either consumed or saved. Similarly, the idea of interest as an intertemporal price — the price of time, as the ECB has it — implies that future output is already determined, at least probabilistically. We can’t trade off current consumption against future consumption unless future consumption already exists for us to trade.

Genuin osäkerhet och existensen av koordineringsproblem som gör att ekonomin kan hamna utanför sin ”full sysselsättningsjämvikt” innebär att denna teori inte stämmer överens med verkligheten. Osäkerheten kan leda till ökad sparkvot och därmed lägre inkomster i dag, samtidigt som investeringarna minskar. I sin tur leder det till ökad arbetslöshet och minskad produktion i dag. Koordineringsproblemen på arbetsmarknaden, som nämnts ovan, innebär också att arbetslösheten kan vara förhöjd på obestämd tid framöver, vilket erfarenheten av att i Sverige lämna sysselsättningen upp till marknaden alltsedan 1990-talskrisen har visat.

En unik jämvikt finns alltså inte och koordineringsproblem tillsammans med osäkerhet inför framtiden gör att vi inte heller nödvändigtvis rör oss mot ett fullt utnyttjande av tillgängliga resurser på lång sikt bara vi låter marknadskrafterna spela fritt. Ekonomin kan lika väl trumma på långt under sin förmåga i decennier. Chocker kan skicka iväg ekonomin åt olika håll och ändra riktningen på utvecklingen. Utan en stat som hjälper till att koordinera resurser och garanterar den aggregerade efterfrågan riskerar vi därför att bli fattigare än vad vi annars hade kunnat vara.

1. Det går alltid att introducera undantag som beror på externaliteter, brist på information, monopol på vissa marknader, m.m. Om dessa undantag blir tillräckligt många (vilket empiriskt är fallet) har staten en viktig roll att spela i att skapa ekonomisk effektivitet, men bevisbördan ligger på den som vill låta demokratins makt öka över ekonomin i stället för tvärtom.

2. Axel Leijonhufvud (1973) beskriver denna situation väl.

3. Eftersom den neoklassiska nationalekonomin utgår från att vi befinner oss i jämvikt har de tänkt bort detta bekymmer. Konstant full sysselsättning innebär att om jag inte längre producerar konsumtionsvaror så kommer jag att producera kapitalvaror (för framtida produktion). Full sysselsättning ger trots allt att jag alltid kommer att producera antingen det ena eller det andra.

4. Ett annat sätt att förklara det på är att om sparkvoten, s, ökar så kommer inkomsten, Y, att minska och eftersom det totala sparandet, S, är en funktion av inkomsten, sY = S, riskerar också sparandet att minska när sparkvoten ökar.

Referenser

Graeber, D (2012), Skuld. De första 5000 åren. Bokförlaget Daidalos AB, Göteborg.

Keynes, J M (1936), The General Theory of Employment, Interest and Money, Wordsworth Editions Ltd, 2017.

Leijonhufvud, A (1967), ”Keynes and the Keynesians: A Suggested Interpretation”, The American Economic Review, vol 57, nr 2, s 401-410.

Leijonhufvud, A (1973) ”Effective Demand Failures”, The Swedish Journal of Economics, vol. 75, nr 1, s 27-48.

Mankiw, N G och M P Taylor (2008), Macroeconomics European edition, Worth publishers.

Mason, J W (2024), ”Taking Money Seriously”, blogginlägg, https://jwmason.org/slackwire/taking-money-seriously/

Robinson, J (1962), Economic Philosophy, Routledge Classics, London and New York, 2021.

Smith, A (1776), The Wealth of Nations, Bantam Dell, New York, 2003.