Pengar, produktion och perfekt information (del 2)

Walrossen i rummet: Om produktion, information och en ekonomi i jämvikt

I del 1 av denna serie visade jag hur den neoklassiska nationalekonomins utgångspunkt i en bytesekonomi leder till felaktiga idéer om en unik jämvikt för ekonomin. En jämvikt där vi har full sysselsättning och alla varor har fasta relativpriser (bestämda av marginalkostnaden för dess produktion). Genom att starta teorin i en värld med en representativ konsumtionsvara och arbetskraft tänker vi oss att företagen kommer att få all information de behöver för att veta huruvida deras varor efterfrågas. (Eftersom lönen är en andel av den faktiska varan som produceras blir försäljningen av varan garanterad samma sekund som kontraktet skrivs med löntagaren). När vi går från en representativ vara till flera varor samt lägger in pengar som en ”mellanhand” försvinner denna automatiska information till företagen, vilket skapar koordineringsproblem som mycket väl kan innebära en situation där företag skulle tjäna på att producera och sälja fler varor till nuvarande pris och arbetslösa skulle vilja jobba till nuvarande lön, utan att det leder till att arbetslösa faktiskt får jobb.

En arbetslös kan tänka sig att jobba för den av marknaden givna lönen, men arbetsgivaren har inga garantier för att det som produceras kommer att efterfrågas, och anställer därför inte. Arbetsgivaren skulle kunna tänka sig att sälja fler varor för det av marknaden givna priset, men den arbetslöse har inte tillräcklig inkomst för att efterfråga varan. Innan den arbetslöse anställs för att producera denna större mängd varor kommer inte efterfrågan för varorna att finnas. Vi har hamnat utanför jämvikt.

Den komplicerade övergången från en teoretisk modell av en bytesekonomi med en representativ vara till en ekonomi där pengar existerar och vi producerar mer än en vara har dock förenklats i neoklassisk nationalekonomi genom att behålla idén om att företagen har perfekt information. Detta får (tillsammans med ökande marginalkostnader) ekonomin att vara i, eller röra sig mot, en unik jämvikt.

Den nutida teorin om en väldefinierad jämvikt, som ekonomin går mot av sig själv, kan spåras till Léon Walras som gav oss teoretiska auktioner av alla varor och tjänster (inklusive arbete). Dessa auktioner innebär att vi vet alla priser på samtliga varor och tjänster, vid alla möjliga kvantiteter, även sådana som är mindre eller större än de som för stunden produceras.¹ Kenneth Arrow och Gérard Debreu drog långt senare ut linjen från här och nu till en kunskap om alla varor och tjänsters priser vid alla möjliga kvantiteter både nu och i framtiden. Axel Leijonhufvud (1967, s 403) ger en träffande beskrivning:

In Walrasian general equilibrium theory, all transactors are regarded as price takers. As noted by Arrow, "there is no one left over whose job it is to make a decision on price" [2, p. 43]. The job, in fact, is entrusted to a deus ex machina: Walras' auctioneer is assumed to inform all traders of the prices at which all markets are going to clear. This always trustworthy information is supplied at zero cost. Traders never have to wrestle with situations in which demands and supplies do not mesh; all can plan on facing perfectly elastic demand and supply schedules without fear of ever having their trading plans disappointed. All goods are perfectly "liquid," their full market values being at any time instantaneously realizable. Money can be added to such models only by artifice.²

Denna inbillade kunskap ger, tillsammans med idén om att företag har ökande marginalkostnader, oss en ekonomi i jämvikt med full sysselsättning där varor och tjänster har stabila relativpriser. Eftersom det inte existerar någon osäkerhet i denna värld blir alla varor helt likvida, och deras marknadsvärde kan realiseras när helst säljaren önskar.³ Man kan dock fråga sig vad pengar har att göra i en värld av fullkomlig likviditet för alla varor, då pengars funktion är att skapa just likviditet.

Denna grund för det nationalekonomiska teoribygget saknar tyvärr verklighetsförankring, även om den ger upphov till vackra matematiska formler. Att alla möjliga priser, vid alla möjliga kvantiteter av alla varor och tjänster, omöjligt kan vara kända på en gång innebär att det skulle krävas ett mirakel för att ekonomin skulle vara i, eller röra sig mot, jämvikt om en sådan jämvikt existerade.

I det citerade exemplet i textens inledning skulle man förstås kunna tänka sig att företaget, givet en ”perfekt” marknad utan anställningstrygghet, skulle kunna testa att producera några varor till för att se om efterfrågan finns. Genom att testa sig fram skulle företag kunna nå jämvikten, även om punkten inte är känd på förhand. Problemet är dock att tillräckligt många företag måste göra det samtidigt (och i samma riktning) för att efterfrågan för det enskilda företagets produkt i exemplet faktiskt ska öka i samma utsträckning som lönekostnaden, eftersom endast en försvinnande liten andel av just företagets vara kommer att efterfrågas av en enskild löntagare. Därtill finns det okända kostnader av att pröva sig fram. Att sänka priset kan till exempel leda till att konkurrenter sänker priset, utan att man får större marknadsandel. Vill det sig illa kan konkurrenten ha lägre marginalkostnad och ett uppstartat priskrig kan leda till konkurs. Att höja priset kan leda till att man förlorar kunder utan att det är säkert att dessa återvänder bara för att priset går ned till sin ursprungliga nivå. Att leta sig fram till en jämvikt kommer helt enkelt med osäkerheter och kostnader som gör att det inte nödvändigtvis är en vinnande strategi. Det andra problemet är att om löner är helt flexibla så kan ett individuellt rationellt beslut av ett företag att sänka lönerna för att anställa arbetslösa och öka produktionen leda till kollapsad efterfrågan om det görs av tillräckligt många företag.

Det faktum att mycket av det som produceras har minskande marginalkostnader när volymerna ökar innebär dock att en unik jämvikt inte existerar. Produktion är i stället en historisk process som kan leda till många olika utfall, vilket öppnar för många olika (och tillfälliga) jämvikter.

Eftersom kapital utnyttjas till kanske 80-90 procent i produktionsprocessen i normalfallet kan företag ha minskande marginalkostnader på kort sikt, upp till en punkt där de ökar (när 100 procents kapitalutnyttjande nåtts). På lång sikt kan marginalkostnaden ofta, men inte alltid, vara fallande. Ibland kan därmed marginalkostnaden öka på kort sikt och minska på lång sikt, eller omvänt. Vi kan därmed vara i en jämvikt som, när den ruckas, upphör att vara en jämvikt.

Det andra problemet som långsiktigt fallande marginalkostnader innebär är att en lägre kostnad i morgon minskar viljan att investera kapital i dag. Att investera i dag så att alla konkurrenter kan investera billigare i morgon är sällan aptitligt för ett företag. Om det däremot är så att den som investerar i dag också ensam kommer att vara den som kan förvänta sig att tjäna på morgondagens billigare produktion är problemet ur världen, men då är också den perfekta marknaden satt ur spel. Antingen behövs monopolvinster, vilket leder till underproduktion och överpriser, eller så har vi konkurrens vilket leder till för lite investeringar i dag i sådant som kan antas ha fallande långsiktig marginalkostnad. Detta innebär en koordinerande roll för staten när det kommer till att upprätthålla nivån på investeringar samt se till att de riktas rätt.

Därtill blir ekonomin stigberoende. Har vi väl börjat producera stora mängder av en vara, säg bilar, kommer den minskande marginalkostnaden att göra dessa mer konkurrenskraftiga än alternativa transportmedel vars produktion endast sker i liten skala, tack vare att den stora mängden pressar marginalkostnaden och därmed priset.⁴ Detta gäller även om det alternativa transportmedlet skulle vara billigare än bilen givet att den producerades i lika stora mängder.

Det här är ett typiskt exempel där dagens nationalekonomi tänker bort osäkerheter (både om hur produktionsfunktionen kommer att se ut vid olika producerade kvantiteter samt hur efterfrågan kommer att se ut) och antar att om ett alternativt transportmedel skulle vara billigare vid en stor producerad kvantitet så skulle företag kunna låna sig till att producera denna kvantitet. Alternativt, och allra enklast, tänker man bort denna möjlighet helt och hållet och fortsätter att leva i en värld av ökande marginalkostnader och en unik jämvikt.

Det finns inte heller en neutral politik där staten lämnar investeringsbesluten åt marknaden, utan vad staten gör kommer alltid att påverka utfallet. Den av staten (via centralbanken) fastställda räntan och förda finanspolitiken kommer att påverka vilka produktionsresurser som prioriteras av privata investerare, och det finns inga automatiska marknadsregleringar som säger att ju mer ”hands-off” en stat är, desto bättre prioriteringar. Låg ränta och stram finanspolitik kan leda till att pengar används för att strössla elsparkcyklar över storstäderna i förhoppning om framtida monopolavkastning, medan låg ränta och en aktiv finanspolitik kan leda till bostadsinvesteringar och grön omställning.

Avsaknaden av perfekt information och marginalkostnader som kan falla med ökande produktion för oss till en värld utan en unik jämvikt där marknaden inte är tillräcklig för att på egen hand koordinera resurser på mest effektiva sätt. Detta innebär att staten, och demokratiska beslut, har en större roll i att skapa välstånd än vad enkla nationalekonomiska modeller ger sken av.

1. Även om teorierna är något olika så ger Marshalls efterfråge- och utbudskurvor samma bild. Det finns en unik punkt där dessa korsar varandra, jämvikten, men vi vet också alla punkter på dessa kurvor, trots att produktionen inte är i närheten av dessa.

2. Det är självfallet så att mer avancerade modeller av ekonomin kan innehålla ”imperfekt information”, då ofta genom att sätta en kostnad på informationen, men informationen går oftast att köpa och företagen vet, av någon anledning, vad informationen är värda för dem.

3. Risker existerar, men dessa har givna sannolikheter som det går att räkna på. Genuin osäkerhet existerar inte.

4. Därtill anpassar sig samhället och infrastrukturen till detta, vilket gör det svårare för konkurrerande färdmedel att just konkurrera.

Referenser

Graeber, D (2012), Skuld. De första 5000 åren. Bokförlaget Daidalos AB, Göteborg.

Keynes, J M (1936), The General Theory of Employment, Interest and Money, Wordsworth Editions Ltd, 2017.

Leijonhufvud, A (1967), ”Keynes and the Keynesians: A Suggested Interpretation”, The American Economic Review, vol 57, nr 2, s 401-410.

Leijonhufvud, A (1973) ”Effective Demand Failures”, The Swedish Journal of Economics, vol. 75, nr 1, s 27-48.

Mankiw, N G och M P Taylor (2008), Macroeconomics European edition, Worth publishers.

Mason, J W (2024), ”Taking Money Seriously”, blogginlägg, https://jwmason.org/slackwire/taking-money-seriously/

Robinson, J (1962), Economic Philosophy, Routledge Classics, London and New York, 2021.

Smith, A (1776), The Wealth of Nations, Bantam Dell, New York, 2003.