Höjt tak i arbetslöshetsförsäkringen skapade över 6 000 nya jobb

En teoretisk beräkning av utbudseffekter av höjt tak i arbetslöshetsförsäkringen, enligt nationalekonomisk (neoklassisk) teori.

Nu när många återvänt till jobbet efter sommarsemestern tänkte jag att det är ett utmärkt tillfälle att ha lite roligt med siffror. Jag har roat mig med att beräkna sysselsättningseffekterna av att höja taken i arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen och inbetalningar till den allmänna pensionen. Det kan låta märkligt att detta skulle höja sysselsättningen, låt oss därför inleda med två påståenden:

1. Det är förhållandevis välkänt att inkomsten vid arbetslöshet eller sjukdom inte är försäkrad av det offentliga över vissa lönenivåer. I dag är till exempel taket i arbetslöshetsförsäkringen 33 000 kronor i månaden de första hundra ersättningsdagarna. Det innebär att de som har löner under 33 000 kronor får 80 procent av lönen (brutto) vid arbetslöshet, givet att de är medlemmar i en a-kassa. Alla med högre löner får endast ut 80 procent av 33 000 kronor. Resten av lönen är inte försäkrad mot inkomstbortfall vid arbetslöshet. Sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen och pensionsavsättningen fungerar på liknande sätt, men med högre tak.

2. Något som förmodligen är mindre välkänt är att det under de senaste åren gjorts en del beräkningar av den så kallade skatteelasticiteten. Enligt nationalekonomisk teori ska sänkt marginalskatt på arbete innebära att de som redan arbetar kommer att börja arbeta fler timmar. Skatteelasticiteten är ett mått på hur mycket mer löntagare kommer att arbeta om skatten på arbete sänks. Dessa beräkningar används sedan för att hävda att om vi sänker skatten för de som tjänar bäst, så kommer de att börja jobba så pass mycket mer att skatteintäkterna ökar, snarare än minskar. Jag har mina tvivel, och har för övrigt gjort en egen genomgång av forskningen kring skatteelasticiteter som visar att effekten inte är särskilt stor. (En gedigen genomgång, om jag får säga det själv).

Hur hör dessa två punkter ihop? Jo, sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen, delar av arbetslöshetsförsäkringen, samt inbetalningar till den allmänna pensionen finansieras via så kallade arbetsgivaravgifter. Arbetsgivaravgiften är en konstant procentsats av lönen (31,42 procent, se bild i slutet av inlägget). För den del av lönen som överstiger taken i dessa försäkringar blir arbetsgivaravgiften en skatt, eftersom en högre inbetalning inte motsvaras av en högre utbetalning i händelse av arbetslöshet, sjukdom, föräldraskap eller pensionering. Ett sätt att sänka skatten för en del löntagare skulle därför kunna vara att höja taket i försäkringarna och pensionsinbetalningen. Enligt nationalekonomisk teori (läs punkt 2) kommer en höjning av taket därmed skapa incitament för en del löntagare att jobba fler timmar. Dessa timmar kan man sedan bunta ihop för att beräkna hur många ”nya jobb” det motsvarar.¹

Jag har, som nämnts, redan uttryckt skepsis mot idén att skatten har en särskilt stor effekt på arbetsutbudet. Men det finns andra som verkar tycka att denna effekt är både viktig och signifikant. Dessa personer och organisationer räknar dock sällan på effekten av höjda tak i allmänna försäkringar, varför jag nu hjälper till med mitt bidrag.

Först och främst har jag räknat på vilken effekt takhöjningen i arbetslöshetsförsäkringen 2020 borde ha haft på arbetsutbudet. Taket höjdes från 25 000 kronor i månaden till 33 000 kronor i månaden de första hundra dagarna med arbetslöshetsersättning. Det innebar att från att endast 25 procent av de anställda haft löner under taket ökade detta till 57 procent. År 2020 var ungefär 4 260 000 personer anställda.² Det innebär att nästan 1 360 000 anställda berördes av det höjda taket. Genom att använda samma skatteelasticitet som Lundberg (f.d. Timbro) och Bastani och Selin (i en ESO-rapport som bland annat SNS hänvisar till när de skriver om skattesystemet) beräknar jag att det höjda taket i a-kassan innebar en ökning i antalet arbetade timmar motsvarande drygt 6 400 nya jobb. Nedan kan ni läsa en mer noggrann genomgång för hur jag har räknat.

Men varför stanna där? Jag tittar på siffrorna för år 2023 och föreslår att taket i a-kassan borde höjas ytterligare: från 33 000 kronor till 39 000 kronor per månad (vilket skulle innebära att 70 procent av löntagarna kan få 80 procent av lönen vid arbetslöshet). Därtill föreslår jag att taket i sjuk- och föräldraförsäkringen höjs från 43 750 kronor till 47 850 kronor och att taket för inbetalning till allmän pension höjs från 46 400 kronor till 47 850 kronor. Det viktiga här är inte exakt nivå på höjningen, utan principen att fler löntagare ska få sina inkomster försäkrade av de allmänna trygghetssystemen. Ungefär 700 000 anställda skulle beröras av nivåhöjningen i arbetslöshetsförsäkringen och 175 000 skulle beröras av nivåhöjningen i de andra försäkringarna. Sammantaget skulle dessa nivåhöjningar, via den sänkta marginalskatten för 875 000 löntagare, leda till ökad arbetstid motsvarande 7 000 nya jobb.

7 000 jobb är inte fy skam, men vi kan bättre. Arbetslöshetsförsäkringen behöver till exempel förbättras ytterligare (för den intresserade finns exempel här, här och här). Det är svårt att beräkna exakt hur mycket mer pengar som skulle behöva gå till arbetslöshetsförsäkringen för att stärka den så pass mycket som behövs, men låt oss räkna på ett förenklat exempel.³

I dag ligger den allmänna löneavgiften på 11,62 procent. Den allmänna löneavgiften är den del av arbetsgivaravgiften som inte går till några försäkringar, utan kan betraktas som en ren skatt för alla, oavsett lön. Låt oss därför sänka den allmänna löneavgiften med en procentenhet och öka arbetsmarknadsavgiften med en procentenhet, för att stärka arbetslöshetsförsäkringen för alla. Det skulle sänka marginalskatten för alla med löner under 39 000 kronor och därmed skapa ännu fler jobb. Tillsammans med de 7 000 jobb som jag räknade på ovan skulle vi nu landa på över 12 500 jobb.

Vi kan, genom den magiska kraften av teoretiska modeller, öka löntagarkollektivets trygghet och skapa nya jobb på köpet. Låt ropen från Timbro och högerekonomer skalla, höj försäkringsskyddet för alla!

Jag inledde denna text med att uttrycka skepsis mot teoretiska beräkningar av sysselsättningseffekter i utbudsmodeller som använder sig av skatteelasticitet. Men modellerna används av många och tas på stort allvar hos dem som beslutar om och påverkar policy (till och med Trafikverket använder skatteelasticiteter när de beräknar om infrastrukturinvesteringar är värdefulla). Borde därför exempelvis Riksdagens utredningstjänst eller tjänstemän på Finansdepartementet, som till och från räknar på effekten på arbetslöshet av att höja arbetslöshetsersättningen, tro på siffrorna jag redovisat här? Ja. Jag använder deras metoder. Alla som via teoretiska utbudsmodeller räknar på sysselsättningseffekter av att stärka olika trygghetssystem hoppas jag i framtiden även inkluderar det ökade arbetsutbudet, i konsekvensens namn.

Det ska sägas att jag faktiskt tror att det är fullt möjligt att göra just det ovannämnda: öka löntagarnas trygghet och skapa nya jobb. Men det troliga är inte att effekten skulle gå genom ökat arbetsutbud på marginalen för de som redan arbetar. Det troliga är att effekten skulle gå genom att de som är arbetslösa, sjukskrivna, föräldralediga eller pensionerade skulle få ökade inkomster, därmed öka efterfrågan på varor och tjänster, vilket skulle leda till ökad efterfrågan på arbetskraft. Detta skulle dock i hög utsträckning handla om nya jobb på riktigt, inte fler arbetade timmar från redan anställda, som sedan omräknas till att ”motsvara” ett visst antal jobb.

Detaljerad beräkning av 2020 års höjning av taket i a-kassan (övriga beräkningar gjordes på liknande sätt)

Skatten beräknas genom följande formel: (arbetsgivaravgift + marginalskatt på lön + (1 – marginalskatt på lön)*momsen)/(1+arbetsgivaravgift)

För förändringen i a-kassan 2020 såg det ut så här:

Marginalskatt för löntagare med lön mellan 25 000 och 33 000 innan takhöjning: (0,1426+0,33+(1-0,33)*0,25)/(1+0,1426) = 0,56

Där 0,1426 är den del av arbetsgivaravgiften (allmän löneavgift + arbetsmarknadsavgift) som är att betrakta som en skatt för denna grupp.

Marginalskatt för löntagare med lön mellan 25 000 och 33 000 innan takhöjning: (0,1162+0,33+(1-0,33)*0,25)/(1+0,1162) = 0,55

Förändring av lön efter skatt: ((1-0,56)-(1-0,55))/(1-0,56) = -0,024

Motsvarar antal helårsekvivalenter: 4 261 000*0,2*0,024 = 6 430

Där 4 261 000 var antalet anställda år 2020 och 0,20 är skatteelasticiteten uppskattad av ESO.

PS Man kan argumentera för att en krona extra från en försäkring löntagare inte valt själva kanske inte är värd just en krona för löntagarna, utan något mindre. Det är också möjligt att den egentligen är värd mer än en krona, men att det inte är möjligt för en privat marknad att upprätthålla en försäkring som täcker alla. Det är möjligt, men vid en snabb okulär besiktning verkar det till exempel som att egenföretagare, som själva väljer sin inkomst i viss utsträckning, ser värdet av dessa försäkringar, och väljer en lön som ger maximal försäkring. Jag kommer därför anta att en krona extra i försäkringsvärde är värt en krona extra för löntagarna.

1. Säg att 40 personer ökar sin arbetstid med en timme i veckan. Det motsvarar i så fall ett nytt jobb på heltid.

2. Fler var sysselsatta, exempelvis egna företagare, men jag räknar med antal anställda som kompensation för att en del antagligen är just föräldralediga och liknande, och därför inte har möjlighet att arbeta mer.

3. Egentligen behöver även sjukförsäkringen stärkas – en hel del gjordes av den förra regeringen, men mer behövs – vilket skulle kunna ge oss än fler jobb, men jag pausar beräkningarna för denna gång och låter någon annan räkna på detta.