En efterforskning kring karaktären av och orsakerna till nationernas välstånd
Vad skapar välstånd? Den rådande (nyliberala) ideologin utgår från att det är entreprenören, eller kapitalisten, som genom företagsamhet och smarta idéer/lösningar/produkter skapar både arbetstillfällen och välstånd. Jag har skrivit om denna felaktiga ekonomiska analys i en tidigare text. Arbete kommer först i produktionsprocessen, inte entreprenören eller kapitalisten. Arbete kan skapa kapital, kapital kan inte skapa arbete.
Eftersom företag betalar ut lön och realiseringen av värdet som skapas via arbetet sällan syns för den som utfört arbetet är det lätt att få bilden av att värdeskapande inte är möjligt utan att företaget först betalar lön. (Hur ska den anställde annars ha möjlighet att själv konsumera vad som krävs – och lite till – för att kunna arbeta och producera värde?) Men detta stämmer inte med verkligheten. För att kunna konsumera krävs det att arbete FÖRST lagts ned på att producera varor som går att konsumera. Lönen kan omöjligen komma först, utan värdeskapandet genom arbete måste förekomma lönen.
Den nyliberala förklaringen av vad som skapar välstånd sätter entreprenören och kapitalisten i första rummet och menar därför att det är äganderätten som säkerställer välståndsökningar. Med äganderätt menar man här framför allt äganderätt över produktionsmedlen, inte den privata äganderätten (som alla är överens om är viktig). Utan äganderätt över produktionsmedlen kommer entreprenörer och kapitalister inte våga eller vilja investera och skapa jobb, är tanken. Den nyliberala idén om hur vi ökar välståndet blir därmed en fråga om lägre skatter och stark äganderätt. Äganderätt som innebär att den som äger kapitalet bestämmer över produktionen och arbetarna har att finna sig i detta. Denna idé leder i sin tur till att kapital koncentreras hos några få som kommer att ha stor makt över vad som ska produceras och hur, samt vilka investeringar som ska göras för framtiden.
Med en korrekt syn på värdeskapande, som något som grundar sig i arbete, förstår vi att det är annat än låg skatt och kapitalisters rätt att styra produktionen som ligger till grund för välståndet i ett samhälle. Kapital (i meningen maskiner, byggnader, m.m.) behövs för att produktion ska ske effektivt, men uppdelningen att några få ska äga produktionsmedlen medan resten ska arbeta för ägarna, är inte nödvändig. Välfärden och socialpolitiken är i stället hörnpelare i en politik för ökat välstånd – politik som är inriktad mot att stärka befolkningens hälsa, utbildning och maktställning gentemot arbetsgivarna. Historiskt sett var det först när stater fick administrativ kapacitet att både effektivt beskatta och investera i landets befolkning som tillväxten tog fart på riktigt.
Utbildningspolitik som riktar sig mot breda befolkningslager är en viktig historisk förklaring till ökat välstånd. En jämlik vård- och folkhälsopolitik skapar förutsättningarna för ett högt värdeskapande. Omsorgspolitik som möjliggör för fler att arbeta är en viktig grund för ökat välstånd. Att investera i människor är nyckeln till nationernas välstånd, inte sänkt skatt, och definitivt inte sänkta skatter för de allra rikaste – kapitalägarna.
Mårten Palme visar i två forskningsartiklar hur Sveriges grundskolereform på 1950-talet, där skolan blev allmän och investerade lika mycket i arbetarklassens barn som akademikernas, ökade både löner (produktivitet) och minskade brottsligheten. I dagarna har ett nytt job market paper i nationalekonomi presenterats som visar hur utbyggd högskola i Vietnam ledde till att fler fick en högskoleutbildning, vilket i sin tur ledde till högre löner för arbetarna och mer produktiva företag. Henrik Jacobsen Kleven visade 2014 hur en utbyggd omsorgssektor ökade sysselsättningen.
Jacobsen Kleven visade också, i samma forskningsartikel länkad till ovan, att marginalskatter på arbete inte har någon större effekt på sysselsättningen. Piketty visade i sin tegelsten Capital and Ideology att produktiviteten historiskt var som högst när marginalskatterna var höga. Flera studier kommer fram till samma sak: låga skatter är inte receptet för ökat välstånd.
Ojämlikhet korrelerar däremot negativt med produktivitetsutvecklingen, vilket passar väl ihop med en arbetsvärdeteoretisk syn på samhällsekonomin, men desto sämre med en nyliberal entreprenörssyn på välståndsskapande. Om arbete är grunden för välståndet i ett samhälle kommer investeringar i de många löntagarna vara oerhört mycket mer effektivt än att lägga massa resurser på några få i toppen av inkomstfördelningen.
Piketty beskriver också hur USA:s produktivitetsförsprång mot europeiska länder i slutet av 1800-talet och stora delar av 1900-talet berodde på försprång i utbildning bland breda folklagren. Ett utbildningsförsprång USA tappade, tillsammans med produktivitetsförsprånget mot slutet av 1900-talet.
Så, hur skapar nationer välstånd? Den generella regeln är att det som är bra för löntagare är bra för ekonomin. Detta i kontrast till den nuvarande uppochnedvända teorin att det som är bra för företagen (och med det menar man ofta det som är dåligt för löntagarna) skulle vara bra för ekonomin. Att investera brett i sina medborgare är en av de bästa välståndshöjande åtaganden en stat kan ägna sig åt. En av nycklarna för att öka produktiviteten och välståndet är helt enkelt den politik vi tyvärr under decennier skurit ned på i tron att det skulle skapa utrymme för ökat privat välstånd. Välfärden har tillåtits halka efter, och om vi vill öka vår produktivitet igen får vi inte låta oss luras av den nyliberala sirensången som påstår att vi ska skära ned på offentlig sektor för att den privata ska kunna växa. Vill vi öka välståndet är utbildning, vård och omsorg bland det viktigaste vi kan investera i.