Den mardrömslika dåtiden – eller myten om det stagnerade åttiotalet
En diskussion om Sveriges jämlika sjuttio- och åttiotal och vår ojämlikhetsacceleration därefter fick mig att fundera på historieskrivning. Bilden av 1980-talet är delvis en av ekonomisk stagnation och en ohållbar politik som ledde till kraschen på nittiotalet.1 Enligt viss historieskrivning var åttiotalets problem dess höga grad av jämlikhet, samt den offentliga sektorns stora åtagande och medföljande höga skatter, som ledde till svagt incitament att arbeta.2 Det är samma typ historieskrivning som Daniel Lind bemöter i en krönika i Dagens Arena om en välståndshöjande jämlikhets- och välfärdspolitik.
Ronald Reagan lär ha uttryckt att de mest skrämmande orden på engelska är ”jag kommer från staten och jag är här för att hjälpa dig”. Uttrycket brukar återkomma i samband med påståenden om att en aktiv stat, med hög skattekvot och omfattande välfärdsåtaganden, skulle vara skadlig för sysselsättning, innovation, privata investeringar och entreprenörskap.
Men är den aktiva välfärdsstaten en hämsko för marknadsekonomin?
Jag ställer mig en liknande fråga: Var verkligen 1980-talets Sverige, med dess höga skatter, så fruktansvärt ur ekonomisk synvinkel? För att besvara den frågan kommer jag här att presentera en diagramtung text. Vi börjar med det negativa. Reallönerna sjönk fem år i rad under första halvan av 1980-talet. Räknat för hela decenniet stod de still. Det låter onekligen som ekonomisk stagnation. Och att vissa vill ge bilden av åttiotalet som ett förlorat årtionde är högst förståeligt. Det var trots allt verkligheten för många löntagare. (Även om det var glada tider för finansvalpar och andra som när finansmarknaderna släpptes fria under åttiotalets andra halva levde gott på inkomsterna från andras ökade privata skuldsättning och den medföljande tillgångsbubblan.)
Men var det en ekonomisk stagnation som vi genomlevde, eller var det något annat som hände? Jag roade mig med att jämföra Sveriges och ett urval av andra länders produktivitetsutveckling från 1950 fram till nu. Produktivitetsutvecklingen är mätt som BNP per arbetad timme, justerat för inflation och skillnad i levnadsomkostnader mellan länder. 1980-talet visade förvisso på sämre produktivitetsutveckling än det efterföljande 1990-talet (när vi kastat den gamla socialdemokratiska politiken överbord och helhjärtat gett oss in på den nyliberala vägen) och sämre än femtio- och sextiotalet. Produktivitetsutvecklingen var dock bättre än 2000-talets båda decennier (som sällan beskrivs som decennier av ekonomisk stagnation, utom möjligen av oss som är kritiska till effekterna av att ha övergett full sysselsättningspolitiken).
Dessutom var åttiotalet bättre i en internationell jämförelse än nittiotalet, se tabell nedan.
Sysselsättningen hade därtill en uppåtgående trend. Tillsammans med en alltmer produktiv arbetskraft borde detta gett en dubbelt positiv effekt. Det är svårt att hävda att ekonomin på åttiotalet dignade under skatter eller för stor offentlig service och åtagande. Snarast borde vi vara missnöjda med den samlade sysselsättnings- och produktivitetsutvecklingen från 1990-talet och framåt. Nyliberalismens glada dagar.
Vad hände då på åttiotalet som ledde till reallönesänkningar? Tja, två saker, som till viss del liknar dagens situation. Sverige träffades av en utbudschock på energisidan, i form av höjda oljepriser. Första gången 1973, och andra gången 1979, med höga priser långt in på åttiotalet. (Skillnaden mot 2010-talets höga oljepris är att vårt oljeberoende har gått från 75 procent 1973, till 65 procent 1980, till endast 24 procent i dag.)
Ett högre oljepris innebar att allt blev dyrare och att (nästan) alla blev fattigare. Effekten av oljepriset och medföljande högre kostnader för våra importerade varor accelererades av att kronan devalverades 1982, vilket ytterligare ökade importpriserna. Men det räcker inte som förklaring eftersom produktiviteten ökade, inflationsjusterat, under denna period. Det andra som hände på åttiotalet var att löneandelen sjönk (den började sjunka mot slutet av sjuttiotalet). Motsatsvis så ökade vinstandelen under åttiotalet. Den ekonomiska stagnationen som vi pratar om när vi pratar om åttiotalet var alltså inte så mycket en ekonomisk stagnation som en kombination av en utbudschock och en aktiv omfördelning av resurser från arbetare till kapital.
En lärdom av detta är att det inte var den höga grad av jämlikhet Sverige uppnått i början av åttiotalet, eller den stora offentliga sektorn, som var boven bakom den ekonomiska stagnationen. Egentligen gick ekonomin rätt väl under åttiotalet. Stagnationen av reallönerna berodde på att kapitalet började ta en växande del av den växande kakan och att importvaror blivit dyrare.
En annan lärdom av detta är att det är relativt sett enklare att ge löntagarna reallöneökningar när importpriserna sjunker (exempelvis genom att ett land som Kina börjar producera och sälja billiga konsument- och insatsvaror) än när importpriserna ökar (exempelvis genom en energiprischock). Kanske är lärdomen därför att arbetarrörelsen tydligare borde slåss för löneandelen än för reallöneförändringar. Löneandelen är trots allt den faktor som går att påverka direkt, medan reallöner också är beroende av utomstående faktorer som importpriser. Dessutom kan ett tydligt mål leda till besinning hos företag som annars skulle passa på att använda utbudschocker till att smyghöja sina priser mer än kostnaderna och därmed öka vinstandelen. Åttiotalet visar även på behovet av samordning och en tydlig facklig strategi, då en högre produktivitetstillväxt än de senaste tjugo åren översattes i lägre reallöneökningar.
En tredje lärdom är att vi kanske ska fundera ett varv extra innan vi köper gängse historieskrivningar om ekonomin. Att åttiotalets ekonomi beskrevs som ohållbar bland dem som var ideologiska motståndare till hög grad av jämlikhet och höga skatter är kanske inte så märkligt, men inte sannare för det. Det är mer olyckligt att även jämlikhetsförespråkare hamnat i fällan. (Det betyder för övrigt inte att skattesystemet var optimalt, eller smart utformat – det var det inte.)
Kraschen i början av nittiotalet berodde förvisso i huvudsak på en ogenomtänkt avreglering av finansmarknaden vilket tillsammans med ett skattesystem (med höga skatteavdrag för lån) som inte hängt med ledde till att den privata utlåningen ökade rekordartat. Det hela slutade med valutaspekulation och försöket att försvara den fasta växelkursen med extremt hög ränta kraschade ekonomin. I efterhand har man gärna velat skylla på offentlig skuldsättning och en svällande offentlig sektor. 1970- och 1980-talets ohållbara ekonomiska politik, helt enkelt.
Obs att diskussionen fick mig att tänka på denna bild av det jämlika Socialdemokratiska Sverige som inte längre höll ihop ekonomiskt. Jag menar inte att någon av deltagarna i diskussionen hade dessa specifika åsikter.