Vad är arbetsmarknadspolitiken till för?

Inom nationalekonomin pågår en debatt om huruvida arbetslöshet i huvudsak beror på svag efterfrågan i ekonomin eller om orsakerna endast är utbudsdrivna (strukturella). Med strukturella orsaker tänker man sig att sådant som hur arbetsmarknaden fungerar – matchningen på arbetsmarknaden, ersättningsnivåer för arbetslösa, löneläget o.s.v. – bestämmer nivån på arbetslösheten. Förespråkarna för den strukturella linjen menar också att efterfrågan inte påverkar BNP, sysselsättningen eller arbetslösheten på sikt.

Det finns två sätt att tänka kring detta. Det ena är att gå via arbetslösheten som har en jämviktsnivå. Om arbetslösheten hamnar under sin jämviktsnivå kommer lönekraven att öka och därmed ökar även företagens kostnader. Företagen måste därför skära ned på sin produktion, alternativt höja priserna så mycket att efterfrågan minskar vilket leder till att arbetslösheten ökar. Processen pågår tills jämvikten – där lönerna inte ökar snabbare än produktiviteten och en fast inflationsnivå – åter är nådd. Denna jämviktsarbetslöshet är något arbetsmarknaden strävar mot per automatik. Staten behöver inte lägga sig i eller påverka detta, annat än att den kan förbättra arbetsmarknadens funktionssätt (vilket ofta har betydelsen att göra livet lättare för företag och svårare för arbetare). Även om lönerna i Sverige inte visat några tecken på att dra i väg när arbetslösheten närmat sig sex procent (en hög arbetslöshet i mina ögon) verkar bedömare, som Konjunkturinstitutet, mena att jämviktsarbetslösheten i Sverige nog ändå är strax över sju procent.

(2017-2019 låg exempelvis arbetslösheten strax under sju procent, och gick ibland ned mot sex procent, utan att inflationen drog i väg. Olyckligtvis testade inte finanspolitiken under denna period hur långt det var möjligt att pressa ned arbetslösheten. Se nedanstående diagram.)

Det andra sättet att tänka kring effekten av efterfrågan är att gå direkt på priset. Om efterfrågan ökar är det att betrakta som att det finns en större mängd pengar i ekonomin som ”jagar” en fast mängd varor och tjänster, vilket leder till att priserna ökar. Eftersom det finns en jämviktsarbetslöshet och BNP bestäms av utbudsfaktorer kommer inte produktionen öka av att efterfrågan ökar. Höjd efterfrågan kommer därmed bara slå igenom på högre priser.

Jag inledde detta inlägg med en lögn. Det pågår inte särskilt mycket till debatt. Det är synd, eftersom de som har fel (de som tror att den långsiktiga arbetslösheten endast handlar om strukturella faktorer) dominerar tänkandet. Sanningen är att både strukturella faktorer och efterfrågan påverkar nivån på arbetslösheten. Är arbetslösheten hög kan högre efterfrågan trycka ned arbetslösheten och eftersom fler arbetar kan också den ökade efterfrågan mötas av ett större utbud, vilket innebär att priserna inte behöver öka. Riktigt låg arbetslöshet kan förstås påverka lönetrycket uppåt (vilket till en viss punkt vore välkommet i Sverige som har en historiskt låg löneandel), men det finns sätt att hantera det på – vilket jag återkommer till.

Med detta som utgångspunkt tänker jag kort provtänka om vilka olika roller arbetsmarknadspolitiken har i ett samhälle karaktäriserat av full sysselsättning och ett där efterfrågan är så pass svag att arbetslösheten är hög.

När arbetslösheten är hög kommer arbetsmarknadspolitiken i större utsträckning innebära en omsortering i ”kön” till arbete. En långtidsarbetslös som får rätt till en subvention kan få ett arbete hen annars inte skulle ha fått, genom att väljas framför någon annan som annars skulle ha fått anställningen. En liknande effekt kan en arbetsmarknadsutbildningar ha. En arbetslös som inte har rätt kompetens kan tillägna sig denna med hjälp av en arbetsmarknadsutbildning och tack vare det få ett jobb. Men eftersom arbetslösheten är hög har arbetsgivarna många att välja mellan och risken att den som fått en utbildning därför ”tränger undan” en annan arbetslös är därför också förhållandevis hög. Arbetsmarknadspolitiken kommer dock även att ha en strukturell effekt på arbetslösheten. Långtidsarbetslösa har svårare att få jobb än korttidsarbetslösa. Att sortera om i kön kan därför minska den strukturella (eller jämvikts-)arbetslösheten. Arbetsmarknadsutbildningar kan också minska den strukturella arbetslösheten genom att se till så att de arbetslösas kompetenser bättre matchar företagens behov.

Dessa strukturella effekter är viktiga men bättre matchning och högre potentiell produktivitet (via arbetsmarknadsutbildningar) bland arbetslösa kommer inte räcka hela vägen till full sysselsättning så länge efterfrågan i ekonomin är för svag. Det finns nämligen ingen anledning för de flesta företag att anställa fler om inte de inte också ser att deras varor eller tjänster efterfrågas i högre utsträckning.

Skulle i stället staten (när så krävs) hjälpa till att upprätthålla en tillräckligt hög efterfrågan i ekonomin för att uppnå full sysselsättning, blir arbetsmarknadspolitikens roll en annan. I en ekonomi som karaktäriseras av hög efterfrågan och full sysselsättning finns det konstant risker för att flaskhalsar uppstår på arbetsmarknaden, med brist på vissa yrkesgrupper. Arbetsmarknadspolitiken, med matchning och arbetsmarknadsutbildningar i första ledet, blir då ett viktigt vapen mot inflationen i och med att arbetslösa kan utbildas och matchas mot bristyrken. Eftersom arbetsgivarna inte kan välja och vraka bland arbetslösa när de anställer borde undanträngningseffekterna dessutom vara mindre i denna typ av ekonomi.

Detta för mig till en annan tanke som allt oftare dyker upp hos mig (och förstärkts efter att ha läst den utmärkta Political aspects of full employment): Full sysselsättning balanserar på gränsen till ökande eller hög inflation. Det är en svår ekonomi att hantera och kräver konstant statligt ingripande. Därför är också full sysselsättning impopulär bland kapitalägare som inte vill dela sin makt med staten eller se arbetarna få ökad makt (via bättre förhandlingsläge). Det är lättare att hantera en ekonomi som tuffar på en bra bit under fullt kapacitetsutnyttjande och det är troligtvis där ekonomier kommer hamna utan en aktiv stat som pressar på för full sysselsättning. Det finns inget i kapitalismen eller marknadsekonomin som leder mot full sysselsättning, eftersom full sysselsättning är svårhanterligt utan en central aktör som hjälper till att upprätthålla balansen i systemet. Företag agerar därtill som monopsonister och kommer inte anställa upp till fullt kapacitetsutnyttjande, eftersom det skulle leda till att de tvingas betala högre löner.

Full sysselsättning kräver konstant balansering och är svårskött för både företag och politiker. Men rätt skött ökar det vårt välstånd eftersom alla produktiva krafter utnyttjas.