Sänkt a-kassa skapar inte fler jobb

Så här inledde jag ett blogginlägg på LO-bloggen om regeringens aviserade försämringar av arbetslöshetsförsäkringen:

”Regeringen har fel. Att försämra a-kassan pressar inte ned arbetslösheten. Regeringens förslag på försämringar blir därför inte bara ett slag i luften, utan leder till onödigt lidande för många grupper. Låt mig förklara varför hela premissen för regeringens ambition att försämra a-kassan är fel.”

Här tänkte jag göra en uppföljning av min kritik kring tolkningen av forskningsresultat gällande hur sänkt a-kassa påverkar arbetslöshet. Låt mig först upprepa den teoretiska förklaringen till att arbetslösheten skulle kunna sjunka om arbetslöshetsförsäkringen försämras:

1. Löntagare minskar sina lönekrav, vilket gör att fler företag vill anställa.

2. Arbetslösa söker fler jobb, vilket gör att de snabbare kommer i arbete.

Punkt 1. har med modern empirisk (och teoretisk) arbetsmarknadsforskning visat sig vara ett uselt sätt att försöka minska arbetslösheten på. Högre lägstalöner är inte en hämsko på sysselsättningen, snarare leder det till högre produktivitet och ökat arbetskraftsdeltagande, vilket på sikt är positivt för sysselsättningen (läs mer här).

Återstår punkt 2. Här finns troligen en effekt. Jag har tidigare argumenterat för att effekten på antalet sökta jobb lika väl kan uppnås genom att öka stödet från Arbetsförmedlingen – intensiva förmedlingsinsatser, arbetsmarknadsutbildning, bättre kontrollsystem, m.m. – i stället för att minska arbetslöshetsersättningen. Nu har resultatet från ett experiment i Sverige, där intensiva förmedlingsinsatser randomiserats till deltagare, gett mig rätt. Genom intensiv förmedling ökade sannolikheten att lämna arbetslösheten med 3,4 procentenheter (eller med nio procent) de första tre månaderna.

Men detta är inte det mest intressanta med resultatet från experimentet. Det som är mest intressant är att studien också är utformad för att kunna fånga upp undanträngningseffekter. Undanträngningseffekten innebär att de som inte får det intensiva stödet från Arbetsförmedlingen minskar sina chanser att lämna arbetslöshet, då deras jobbchanser ”trängs undan” av de som genom extra stöd söker fler jobb. Genom att inkludera undanträngningseffekter halveras den positiva effekten av intensiva förmedlingsinsatser som uppmäts inom de tre första månaderna av arbetslösheten. Utfall räknat på det första året överskattar de positiva effekterna av förstärkta förmedlingsinsatser med 90 procent, när hänsyn inte tas till undanträngningseffekter.

Författarna till studien skriver att ”i en situation med många vakanser och få arbetssökande är undanträngningen inte lika betydande, vilket innebär att förmedlingsinsatser framför allt bör användas där det råder brist på arbetskraft och konkurrensen om jobben är lägre”.

Men resultaten visar också på en än viktigare poäng när det kommer till frågan om vad forskningen säger händer med arbetslösheten när arbetslöshetsförsäkringen blir sämre. Den empiriska forskningen studerar ofta effekten på individer som får lägre ersättning jämfört med en grupp som inte får lägre ersättning. Här, precis som i fallet stärkta förmedlingsinsatser, bör dock undanträngningseffekterna vara stora. Om gruppen som får lägre ersättning söker fler arbeten kommer de att tränga undan jobbchanser för gruppen som har högre ersättning. Forskning, som inte tar hänsyn till undanträngningseffekter, kan finna att sänkt arbetslöshetsersättning leder till stora effekter i form av lägre arbetslöshet. Men sådana resultat gäller då endast gruppen som fick sänkt ersättning. På totalen, för hela kollektivet arbetslösa är det möjligt att tiden i arbetslöshet knappt förändrats. (Det råkar för övrigt vara precis vad Arindrajit Dube uppmärksammar i USA 2021. De som fick sänkt arbetslöshetsersättning hittade jobb något snabbare, men effekten på sysselsättningen totalt sett blev noll på grund av att andra grupper hittade jobb i långsammare takt.)

Som den svenska studiens författare skriver är intensiv förmedling som mest verksam där det råder brist på arbetskraft och där konkurrensen om jobben är lägre. Det är fullt möjligt att rikta intensiva förmedlingsinsatser mot sådana geografiska områden, till skillnad mot förändringar i arbetslöshetsersättningen som slår lika överallt, oavsett arbetsmarknadsläge.

Vad är lärdomen av detta? Jo, som studiens författare skriver behövs fler lediga jobb för att intensiva förmedlingsinsatser ska fungera som det är tänkt. Att arbetsmarknaden mättas snabbt av att arbetslösa söker fler jobb tyder också på att den maximala effekten som går att få ut ur fler sökta jobb går att uppnå med intensiv arbetsförmedling utan att man behöver ge sig på arbetslöshetsersättningen. Men viktigast av allt är att inget av detta kommer att göra någon större skillnad på arbetslösheten så länge efterfrågan i ekonomin (och därmed antalet lediga tjänster) är för liten. Att försöka kompensera alltför svag finanspolitik genom att straffa arbetslösa leder därför bara till meningslöst lidande.