Humankapital och nationernas välstånd
Människan först! av Lena Sommestad sätter löntagaren först, framför entreprenören och kapitalägaren, ”fria” marknader och helig privat äganderätt. Essäns tes är att välfärdspolitik, eller sociala investeringar, är just det – investeringar – och därmed något vi inte har råd att vara utan.
Breda investeringar i människors humankapital i form av utbildning och hälsa är det som historiskt gjort (och fortfarande gör) nationer rika. Sommestads utmärkta essä, och överflygning i ämnet ”nationernas välstånd” gör upp med den felaktiga nyliberala beskrivningen av hur länder blev rika, som började pumpas ut i spåren av 1970-talets oljekriser och framåt. Enligt den nyliberala tesen var det institutioner som försvarade den privata äganderätten och främjade entreprenörskap som ledde till att tillväxten började ta fart. Det krävdes enligt denna teori att människor (de redan rika, vanligtvis) inte skulle behöva vara rädda för att staten skulle konfiskera deras tillgångar för att de skulle finna det värt att ge sig på investeringar som skapar tillväxt.
Sommestad visar i stället hur inget land har kunnat bli rikt utan att investera brett i sin befolkning. I tegelstenen Capital and Ideology visar Piketty samma sak. Piketty förklarar hur USA tack vare att en större andel av befolkningen hade längre utbildning sprang före de europeiska länderna i ekonomisk tillväxt. Ett försprång man sedan tappat när andra länder kommit i kapp (och ibland förbi) utbildningsmässigt, och endast kunnat upprätthålla genom att arbeta fler timmar, snarare än att vara mer produktiva. En viktig poäng i Människan först! är också att det inte endast handlar om utbildning, utan om investeringar i folkhälsa och socialt skydd (sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, med mera).
Budgetreglerna som kom till på 1990-talet är en produkt av det nyliberala tänket, där det privata näringslivet ses som värdeskapande och välfärden som något tärande. Tanken är att genom att via en stram budget dra ned på det offentliga så kommer det privata, nationernas tillväxtmotorer, få plats att växa. Problemet är att välfärden är en förutsättning för värdeskapande (och är värdeskapande i sig självt), varför denna nyliberala tvångströja gjort oss alla fattigare.
Detta dopp, snarare än djupdykning, i hur länder blivit rika och hur välfärdspolitik är investeringar ska nog betraktas som en uppmaning till fler att ta upp pennan och hjälpa till att förklara hur världen verkligen är funtad och därmed utmana den nyliberala förklaringen till välstånd. Jag hoppas många antar utmaningen. I kväll (torsdag) råkar det också vara möjligt att lyssna på Lena Sommestad tillsammans med Malin Ragnegård (ordförande Kommunal) och Emma Fastesson Lindgren (förbundsordförande S-studenter) i ett samtal om just detta ämne (här).