Går Trafikverkets analys av infrastrukturprojekt i tid?

Uppdaterad efter kommentarer

På ekonomistas har man tagit upp slöseriet i den nationella planen för vägar och järnvägar och jag har några invändningar. Först, men kanske inte främst, så har Trafikverket gjort sig kända för att underskatta värdet av resor med tåg samt underskatta hur mycket tågresorna kommer öka i sina prognoser i framtiden (vilket är en dubbel underskattning, eftersom färre reser på grund av att Trafikverket inte sett till att tillräcklig kapacitet finns):

”Citytunneln i Malmö beräknades, av dåvarande Banverket, som kraftigt olönsamt i kalkylen från 2001. Men en efterkalkyl av Trafikverket 2015 visade att det var samhällsekonomiskt lönsamt.”

”En timma kortare restid för en bilist anses vara värd 93 kronor. Medan motsvarande tidsbesparing för tåg- och bussresenärer endast betraktas vara värda 74 respektive 57 kronor.”

För det andra är jag osäker på det här med att använda den typ av diskontering som Trafikverket (s.142) och Harry Flam förespråkar när det kommer till att göra en nuvärdesanalys av långsiktiga projekt. Antag, som Trafikverket gör, att den långsiktiga kalkylräntan är 3,45 %. Antag sedan att vi i dag kan komma på ett sätt att öka värdet av vår matproduktion med 50 %. Problemet är att denna metod sliter på jorden, så nästa år kan vi endast få ut 99 % av dagens produktion.

Vi kan fortsätta med den nya metoden, men för varje år vi gör det så slits jorden ytterligare. Denna effektivare metod kan användas i 100 år, sen svälter alla till döds, eftersom produktionen faller till noll (se röd linje i diagrammet nedan). Borde vi då hellre använda den effektivare produktionen eller den ineffektiva men långsiktigt hållbara (blå linje i diagrammet nedan)? Nuvärdeskalkylen av matproduktionsmetoden som gör att alla svälter ihjäl om 100 år är högre än den som gör att vi producerar mat för ett värde av 100 varje år. Varför? Jo, eftersom kalkylräntan som bestämmer diskonteringen för hur mycket vi värderar att det finns mat om hundra år är 3,45 % så blir skillnaden i nuvärde av produktionen om hundra år endast 3. Vi värderar matproduktionen som människorna om hundra år värderar till 100 till 3 i dagens värde (nuvärde), medan 0 i matproduktion är värt noll om hundra år. Detta skiljer sig stort från skillnaden i nuvärde av att matproduktionen är större i dag, då vi värderar 150 i matproduktion i dag till just 150, det vill säga 50 mer än den ”sämre” metoden som ger 100 i produktion. Är denna värdering av framtiden verkligen rimlig att göra när det kommer till långsiktiga samhällsprojekt?

För det tredje är detta sätt att beräkna hur samhället ska investera i framtiden feltänkt. Kalkylräntan som används vid diskontering bör enligt Flam ”motsvara avkastningen på en väldiversifierad portfölj av investeringar behäftade med risk”. Det kan vara rimligt för en individ att räkna på en sådan kalkylränta, men vad är poängen för staten med att investera i en ”väldiversifierad portfölj”? För samhället handlar det om hur resurser kan optimeras och resurserna som finns tillgängliga är arbete, naturtillgångar och kapital. Finns det resurser att använda är det värt att använda dessa, även om man givetvis ska rikta dem mot investeringar som ger den största samhällsnyttan. Om arbetslösheten är hög och det därmed finns resurser att tillgå vore det galenskap att låta bli att använda dessa för att man menar att det finns en påhittad kalkylränta (ja, den är teoretisk) som gör att projektet inte är värt att genomföra. Det kan finnas andra investeringar som är mer värda att genomföra än investeringar i viss järnväg, och då bör tillgängliga resurser riktas dit i första hand, men möjligheten att köpa en välbalanserad aktieportfölj påverkar inte möjligheten att genomföra investeringar, eftersom det ena kräver arbetskraft och det andra kräver pengar. Och jag är inte övertygad om att nationalekonomer anser att staten faktiskt ska köpa upp företag, och om staten inte ska göra detta finns det ingen rimlig anledning att använda denna möjlighet om ursäkt för att låta bli att genomföra investeringar.

Tillägg: Jag har fått kommentaren att vi i exemplet ovan borde ta med det faktum att människor dör i nuvärdesberäkningen. Jag har också fått kommentaren att diskonteringsräntan representerar osäkerhet kring framtida teknik och därmed det nödvändiga i en långsiktig investering som snabbtåg. Låt oss därför i stället tänka annorlunda kring situationen. Vi svälter inte nödvändigtvis när produktionen är noll (vi kan möjligtvis få mat från annat håll), men möjligheten till säker tillgång till livsmedel kommer vara sämre. Låt oss också tänka att osäkerheten i det här fallet handlar om möjligheten att vi i framtiden kan “odla” mat i cisterner i stället för på odlingsmarken. (Denna osäkerhet liknar osäkerheten om tåg behövs i framtiden då vi kanske kan ha elflyg). Är det i exemplet ovan då så att eftersom vi kanske kan ha en annan matproduktion i framtiden värt att med säkerhet förstöra den matproduktion vi vet att vi har? Jag skulle fortfarande svara nej och att min huvudpoäng håller. Vi kan inte använda denna typ av beräkning på långsiktiga projekt.

Enligt nya studier, förvisso utförda på uppdrag av de som vill se höghastighetsjärnvägen byggd, ska en uppdaterad prognos för antal passagerare i framtiden innebära att projektet blir lönsamt. Dessutom lyfts möjligheten att bygga spår på prefabricerade balkbroar, vilket skule vara billigare. Det är viktigt, eftersom en ofta bortglömd positiv effekt av stora statliga projekt är att - rätt utförda - så kan de leda till att tekniken förs framåt och att nya, bättre och billigare, sätt att producera på kan tas fram.