Full sysselsättning – nu, då och sen

Jag fick äran att vara med och bidra med en text om full sysselsättning till antologin Vår Tid. En ära då antologin var en present till en av socialdemokratins stora tänkare, Ann-Marie Lindgren.

Min poäng som jag för fram är att Socialdemokraterna återigen måste bli partiet för full sysselsättning, och att full sysselsättningspolitik kräver en helt annan syn på finans- och penningpolitiken, men att det också kommer påverka den aktiva arbetsmarknadspolitikens utformning. Vi måste lämna villfarelsen att marknaden själv skapar full sysselsättning. Vi har försökt den vägen i trettio år utan att komma i närheten av de låga arbetslöshetssiffrorna, eller höga sysselsättningssiffrorna, som rådde från femtiotalet fram till nittiotalskrisen.

Att bekämpa arbetslösheten borde vara hela samhällets uppgift. I mitt kapitel skriver jag:

Vad innebär egentligen arbetslöshet? På det personliga planet kan det vara allt från en tillfällig olägenhet till en plötslig (och ibland även långvarig) privat(ekonomisk) katastrof. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv innebär arbetslöshet att produktivkrafter står obrukade. Det innebär att varor och tjänster för omedelbar konsumtion, samt investeringar för framtiden, inte blir gjorda. Det gör oss fattigare i dag likväl som i morgon. Arbetslöshet är något som orsakar den enskilde arbetslöse och hela samhället lidande.

Ändå har samhället retirerat från uppgiften att skapa och bibehålla full sysselsättning, och lagt ansvaret på individen. För att förklara motståndet mot full sysselsättningspolitiken citerar jag Per Åsbrinks kapitel Vår fulla sysselsättning och förskräckliga planhushållning i antologin Människan och samhället:

De moderna kraven på full sysselsättning var redan från början, när de först formulerades och restes på det sätt, som efter hand skulle ge dem deras nuvarande räckvidd och betydelse, i realiteten krav på mera planhushållning. Det var krav på ekonomiskt politiska åtgärder, som kunde trygga en efterfrågan i samhället, stabiliserad på en sådan nivå, att de tillgängliga produktiva resurserna och främst arbetskraften skulle komma att fullt tagas i anspråk.

Kapitalet kommer givetvis inte vara intresserade av varken den starka förhandlingsposition för arbetarklassen som full sysselsättning ger, eller den ökade demokratiska styrningen av ekonomin som krävs för att bibehålla full sysselsättning (refererar i vanlig ordning här till den briljanta Kalecki). Motståndet har tagit stöd av nygamla nationalekonomiska teorier om perfekta marknader och jämviktsarbetslöshet. En felaktig samhällsanalys som genomsyrat debatten alltsedan 1990-talskrisen. Men det räcker med att betrakta den närhistoriska arbetslöshetsutvecklingen för att konstatera att dessa idéer har misslyckats.

Det kommer att vara ett hårt motstånd - med jämmer om socialism, statsskulden, skatter och “bidragsberoende“ - men när vi väl lyckats uppnå full sysselsättning i praktiken kommer politiken vara så populär att motståndet kommer att tystna.

I texten skriver jag även att full sysselsättningspolitik kräver en annan finans- och penningpolitik:

I stället för att som i dag låta penningpolitiken vara ekonomins regulator behöver finans- och penningpolitiken samverka på ett bättre sätt. De behöver inte nödvändigtvis alltid dra åt samma håll, det kan finnas tillfällen då det är bra att strama åt på ena sidan och expandera på andra. Men både finans- och penningpolitiken behöver användas aktivt och i samförstånd för att upprätthålla efterfrågan i ekonomin och samtidigt kyla av de delar där man ser inflationsrisker, samt rikta investeringar rätt för att förbättra produktionen på områden vars alltför låga utbud annars hotar leda till inflation. Men det gäller att inse att inflation initialt sällan handlar om breda prisuppgångar, utan om vissa sektorer där priset ökar för att sedan spilla över på resten av ekonomin. Att bromsa hela ekonomin blir då ett trubbigt, och ibland ett helt ineffektivt, verktyg. I stället bör inflationsbekämpningen i första hand rikta in sig på strategiska områden, där inflation riskerar att uppstå.

Samt en annorlunda arbetsmarknadspolitik:

När full sysselsättning väl uppnåtts gäller det återigen att tänka annorlunda. I dag läggs stora resurser på lönesubventioner. Ett visst mått av lönesubventioner kommer fortsatt att vara nödvändigt, men när arbetslösheten är låg och företagen har stort behov av arbetskraft är det främst förmedling och arbetsmarknadsutbildningar som kommer att behövas. I stället för att som i dag behöva hantera en stor mängd arbetslösa och att många arbetslösa är långtidsarbetslösa kommer arbetsmarknadspolitiken behöva rikta in sig på att vissa sektorer har arbetskraftsbrist och att utbudet på varor i dessa sektorer riskerar att understiga efterfrågan och därmed skapa ett inflationstryck.

Antologin går att köpa här: https://www.bokus.com/bok/9789189117495/var-tid-20-texter-till-en-fornyad-samhallsanalys/

Önskar er en god jul. 2024 kommer jag att bjuda på en kortare serie om arbetslöshetsförsäkringen.