Den vilseledande meritokratin

Meritokrati är en idé om att en individs meriter avgör social status. Att utbildning och prestationer bestämmer ens position i samhället verkar vid första anblick vara ett utmärkt verktyg för rättvisa. Meritokrati är dock en rättvise-chimär och fungerar alltför ofta som ett värn mot krav på mer jämlik fördelning. Rätt man på rätt plats är förvisso viktigt för att välståndet ska öka, men där slutar inte den meritokratiska tankegången. I förlängningen leder det meritokratiska resonemanget ofta till att den mest lämpade också förtjänar frukterna som kommer ur att inneha den position den är mest lämpad för.

Meritokratin används därför gärna av en höger som gillar att glömma hur sociala förutsättningar, som klass, kön, med mera, spelar in i människors möjligheter att faktiskt nå höga positioner i samhället. Vänstern kan i sin tur fastna i meritokratiska tankegångar om social rörlighet, att alla borde få samma möjligheter att jobba sig upp till fina positioner i samhället och glömmer därmed att det viktiga är att lyfta (eller avskaffa) alla klasser, snarare än att ge några en biljett så de kan göra en klassresa.

Även om förutsättningarna vore utjämnade skulle inte meritokratin leda till rättvisa. Felet ligger i tanken att så länge vi har meritokrati är ojämlikhet rättvist. Enligt det meritokratiska tankesättet har den som fått en fin ställning förtjänat detta med hårt arbete, eller åtminstone genom att skapa stora värden för samhället. Detta stämmer dock inte överens med hur samhällsekonomin fungerar.

Det finns många typer av arbeten som ger en hög avkastning till företaget utan att det för den sakens skull skapar värde för samhället. Här är det lätt att ledas fel av den neoklassiska marginalvärdeskolan. Den säger nämligen att kapitalet får betalt efter det värde den bidrar med till produktionen, och att detsamma gäller löntagarna. Den lön som ett företag betalar relaterar direkt till den marginalproduktivitet (det värde) som löntagaren tillför företaget. Stora inkomstskillnader blir därmed rättvisa och effektiva. Vad denna idé missar är att samhällsekonomiskt värde och företagsekonomiskt värde inte är detsamma.

Företag kan tjäna enorma pengar på att manipulera marknader och få politiker att skapa spelregler som gynnar just dem. Det kan handla om att tillåtas släppa ut växthusgaser utan att betala kostnaden det innebär för samhället, till att ges långa patent på produkter som det offentliga varit med och bidragit med utvecklingen till. Det kan även handla om att manipulera kunder och utnyttja ett kunskapsövertag eller en monopolsituation, likt amerikanska banker historiskt gjort när det kommer till att erbjuda kreditkort med usla avbetalningsplaner och hög ränta. Den som lever på avkastning av kapital lever därtill på andra människors arbete, utan att själv skapa värde.

En person kan ha ansträngt sig och gått en lång och svår utbildning för att sedan få betalt av ett företag för att övertyga politiker om att sälja ut elnäten till privata företag, trots att elnäten är naturliga monopol. Personen som jobbar på elnätsföretaget kan sedan övertyga politiker om att inte reglera ”marknaden” så att företaget kan ta ut enorma övervinster från sina kunder (som inte har möjlighet att byta elnätsleverantör). Denna person har ett stort värde för sitt företag och ”förtjänar” en hög lön ur detta perspektiv. Men för samhället är värdet av både företagets verksamhet och den anställdes arbete i detta fall negativt.

En målare eller undersköterska, vars arbete faktiskt skapar värde för samhället, och vars arbete därtill är tungt och ansträngande, förtjänar i en meritokratisk tankeram inte en lika hög lön. De förtjänar endast möjligheten att även de utbilda sig till ett annat yrke, kanske ett yrke som går ut på att extrahera värde från samhället, i stället för att skapa mer värde. Meritokratiskt tänkande missar denna, för rättvisan och samhällsekonomin, centrala aspekt.

Daniel Lind hänvisar i en intressant text om arbetsgivarmakt till en forskningsartikel som beskriver hur löner generellt sätts lägre än löntagarnas marginalproduktivitet. Löntagarna får därmed inte sin beskärda del av produktionen. Det här är en viktig poäng ur en rättvisesynpunkt och visar att världen kan bli både mer rättvis och mer jämlik även om vi har meritokrati, och/eller neoklassisk nationalekonomi, som utgångspunkt för vårt tänkande. Forskningsartikeln gör dock en sak till. Den illustrerar omedvetet problemet som kommer av en analys som uteslutande använder sig av en neoklassisk tankeram av hur värde skapas. Denna tankeram illustrerar även ett av problemen med den meritokratiska idén.

Den forskning som Lind refererar till mäter löntagarnas marginalproduktivitet i förhållande till företagen och inte till samhället. Det leder till att en av de mest underbetalda grupperna, enligt denna empiri, blir välavlönade löntagare inom finans och försäkring. Om man inte passar sig kan man därför lätt hamna i fällan att tro att en person som säljer – eller på andra sätt jobbar med – fonder som har en hög avgift och låg avkastning, på något sätt skapar stora värden för samhället, bara för att personen har en hög lön (eller hög marginalproduktivitet, mätt ur ett företagsekonomiskt perspektiv). Finansbranschen är trots allt en bransch som ska se till att kapital hamnar där det skapar mest värde, men som tyvärr alltför ofta i stället försöker komma på nya sätt att extrahera resurser från den reella ekonomin.

”Böhm, Metzger, & Strömberg konstaterar i en riksbanksrapport att ersättningen i finansbranschen har ökat dramatiskt i många utvecklade länder sedan 1980-talet. I Sverige och USA ökade lönerna för finansanställda från 110 procent av den genomsnittliga privata sektorns inkomster i mitten av 1980-talet till 170 procent år 2014. Ökningen av lönerna har varit särskilt dramatisk i toppen av fördelningen.

Ersättningarna kan inte förklaras av produktivitet, utbildning eller kompetens. Slutsatsen är att det finns övervinster och att konkurrensen inte fungerar. De höga ersättningarna har bidragit till ökningen av inkomstskillnaderna under de senaste 30 åren.”

En meritokrat skulle kunna använda marginalproduktivitet som ett argument för att höja lönerna ytterligare för de mest högavlönade. En mer rättvis analys vore dock att inte sätta ett likhetstecken mellan marginalnytta (eller marginalproduktivitet) och värdeskapande. Det finns goda anledningar till att ojämlikheten mellan löntagare bör vara mindre och att vi anlägger ett samhällsekonomiskt perspektiv, snarare än ett meritokratiskt, när vi tänker kring rättvis fördelning. Än viktigare är att alla klasser, det vill säga hela det breda löntagarkollektivet, får en större del av kakan – både ekonomiskt och som makt över arbetet.

PS: Jag är inte den enda som på sistone lyft meritokratins problem. Daniel Eklind Kloo skriver om frågan i en utmärkt essä:

”Är ditt arbete nedbrytande? Byt jobb! De som får de tråkiga jobben har på något sätt förtjänat det, genom att inte ha vad som krävs för att få ett mer stimulerande arbete.”

Eklind Kloo slår även ett slag för ett mer demokratiskt arbetsliv:

”Hur vårt arbete utformas är inte endast en individuell angelägenhet. Vad vår tid och våra resurser ägnas åt formar vår värld. Det har såväl pandemin som klimatkrisen tydliggjort. Hur demokratiskt ett samhälle är kan därför inte bedömas utan att arbetslivet tas med i ekvationen. Den som har makt över sitt arbete tillåts vara mer delaktig i samhällsutvecklingen än den som förvägras sådan makt.”

Kan varmt rekommendera att läsa hela essän här.