Den icke-ideologiska nationalekonomin

”En optimal arbetslöshetsersättning balanserar skyddet som försäkringen ger mot att ersättningen minskar incitamenten att söka jobb.”

Det här är ett påstående jag ofta stöter på inom nationalekonomin. Förra våren försökte jag bemöta det i en LO-rapport om arbetslöshetsförsäkringens roll i samhällsekonomin. Påståendet har nämligen ett snävt individperspektiv på försäkringens nytta, när det i själva verket förhåller sig så att arbetslöshetsförsäkringen gör stor samhällsekonomisk nytta, vid sidan av att ge enskilda löntagare trygghet. Lars Calmfors sa under ett seminarium att rapporten var bra, men väl ideologisk. Han hade möjligtvis en poäng, men problemet är att nationalekonomer över lag inte verkar se sin egen ideologiska slagsida.

Citatet jag inleder med kommer från en SNS-rapport och är ett utmärkt exempel på detta. Rapporten är generellt välgenomtänkt och visar på vikten av en välfungerande arbetsmarknadspolitik (även om den hamnar fel i en del omställningsfrågor), men fastnar ändå i gamla ideologiska idéer om arbetslöshetsförsäkringen. Jag förklarar i ett längre inlägg på LO-bloggen varför det är ett (omedvetet) ideologiskt påstående. Här nedan tänker jag ge en kortare förklaring. Men först vill jag också skriva ett stycke om ett annat påstående i SNS-rapporten om arbetslöshetsförsäkringen:

”Det är väl belagt att en generösare ersättning förlänger arbetslöshetstiden.”

Väl belagt, är mycket sagt. Det har kommit intressant forskning om att pandemistöd till arbetslösa i USA inte hade någon effekt på de totala arbetslöshetstiderna. Andra har hittat effekter, men inte alltid så stora att de är intressanta. I Sverige har vi till exempel Cederlöf (2020) som inte hittar några effekter. Andra, som Fredriksson och Söderström (2020), finner däremot effekter på arbetslösheten. Båda ansatserna har sina problem. Cederlöf mäter förändringar av ersättningen sent i arbetslöshetsperioden. Fredriksson och Söderström mäter förändringar mitt i två makrokriser (IT-kraschen och Finanskrisen) och riskerar därför att sammanblanda effekten av förändringarna av ersättningen med effekterna av kriserna. Bennmarker m.fl. (2010) undersöker delvis samma period som Fredriksson och Söderström (IT-kraschen) och finner inga effekter av höjd ersättning, men förklarar detta med en annan stor förändring under perioden: en lagändring i form av möjligheten för arbetslösa att låta sina barn gå på förskola.

Väl belagt är därför mycket sagt, men en viktigare poäng är denna: Att empiriska undersökningar (oftast) finner en effekt är en sak. Att det fortfarande skulle finnas en ekonomiskt relevant effekt om man skulle tillföra mer resurser till den aktiva arbetsmarknadspolitiken, investera i en mer generös välfärd och föra en finanspolitik som bättre reglerar efterfrågan, är en annan femma.

Så. Låt oss återgå till frågan om ”En optimal arbetslöshetsersättning balanserar skyddet som försäkringen ger mot att ersättningen minskar incitamenten att söka jobb”. I nationalekonomisk teori finns det två orsaker till att högre arbetslöshetsersättning kan leda till högre arbetslöshet. Den ena är att den leder till högre löner (något som inte nämns i citatet), vilket givet vad vi i dag vet om arbetsmarknaden snarare har en positiv effekt på arbetsmarknaden. Företag har generellt ett förhandlingsövertag gentemot löntagare, vilket leder till att både löner och sysselsättning hamnar under en optimal nivå. Att tvinga upp lönerna via högre arbetslöshetsersättning leder därmed till en mer välfungerande arbetsmarknad. Detta sker dock på samhällsnivå, vilket innebär att den positiva effekten inte syns i de individstudier som görs på hur arbetslöshetsersättningen påverkar arbetslösas sökbeteende.

Den andra orsaken till att arbetslöshetsersättning enligt teorin ökar arbetslösheten är att den, som det står i citatet, minskar incitamenten att söka jobb. Men då ska man komma ihåg några saker. Dels ökar arbetslöshetsförsäkringen incitamenten att vara en del av arbetskraften, vilket är en förutsättning för att alls söka jobb. Dels kommer arbetslöshetsersättningen med krav på att den arbetslöse söker arbete. Men det är också så, som författarna av SNS-rapporten förklarar i rapporten, att arbetsmarknadspolitiken inte fungerar så väl som den skulle kunna. Med en mer välfungerande arbetsmarknadspolitik skulle både rustande och stödjande insatser vid sidan av bättre kontrollmekanismer leda till att arbetslösa söker fler arbeten. Eftersom det finns en avtagande marginalnytta av att söka fler arbeten, finns det ingen god anledning till att öka arbetslösas incitament genom att försvaga deras ekonomi när det är följt möjligt att i stället öka sökfrekvensen via den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

Att man missar detta är ett utslag av en snäv syn på hur arbetsmarknaden fungerar och hur olika delar i ett större system påverkar varandra. Men det är inte det enda man missar. Man missar också att arbetslöshetsförsäkringen har en större roll än att ge inkomsttrygghet för den enskilde. Ovan har jag beskrivit en viktig roll i att upprätthålla lönenivåerna i ekonomin, vilket i förlängningen leder till att bättre jobb växer fram och därmed till en ökad produktivitet.

Arbetslöshetsförsäkringen upprätthåller även efterfrågan i ekonomin, vilket leder till att fler arbetstillfällen skapas och till minskade konjunktursvängningar. Att arbetslöshetsförsäkringen är viktig för att skydda de som drabbas av strukturomvandling nämns i rapporten. Den visar också en förståelse för att Sverige har varit bra på strukturomvandling bland annat därför att arbetstagarna (och deras organisationer) haft en tillåtande, till och med uppskattande attityd, till strukturomvandling. Strukturomvandling beskrivs också i rapporten som positivt för det samlade välståndet i samhället. Ändå bortser man från detta när man enkelt konstaterar att en ”cost-benefit”-analys av arbetslöshetsförsäkringen endast balanserar skyddet för individen mot individens minskade incitament att söka jobb.

Arbetslöshetsförsäkringen har en viktig roll för samhällsekonomin, vid sidan av att den ger en ekonomisk trygghet för den enskilde. Att ignorera denna roll när man beräknar en ”optimal nivå” på arbetslöshetsförsäkringen ger en ideologisk slagsida till att föreslå en lägre nivå på arbetslöshetsersättningen än vad som är samhällsekonomiskt optimalt. Detta borde fler nationalekonomer ta i beaktande.